Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10
Sveriges Privata Föret a g ar e
stenåldern, och när man betraktar dessa föremål, så ser man klart
utvecklingen. De äldsta fynden utgöras bl. a. av Lihultsyxor, stenredskap, vars
enda synligt bearbetade del var själva eggen, och dessa hava främst
påträffats vid Vänerns stränder från trakten av Vänersborg till Kinnekulle
samt i Vadsbro och Nödinge. Dessa trakter torde därför ha varit de först
befolkade. Nästa utvecklingssteg markeras av de slipade och mjukt formade
trindyxorna, som påträffats i huvudsak i samma trakter, och därefter komma
de tunnackiga yxorna samtidigt som de gravar börja uppträda, vilka gå
under namnet dösar. Tidpunkten kan med ganska stor säkerhet fastställas
till 3000—2500 år f. Kr.
Befolkningen har vid denna tid till stor del frångått fiskar- och
jägar-stadierna samt blivit bofasta jordbrukare i Falbygden, vilken är landskapets
äldsta odlade trakt. Under de närmaste 700 åren tillkommo gånggrifter och
hällkistor, redskapen förbättrades ytterligare, den tjocknackiga yxan infördes
först, och sedan lärde man sig borra hål i yxorna för skaftet, och detta
betydde ett märkligt framsteg, särskilt som formen blev mera ändamålsenlig
och därigenom underlättade arbetet. När utvecklingen hunnit så långt,
hade befolkningen spritt sig över så gott som hela landskapet, och då stundar
en ny kulturepok, nämligen bronsåldern.
Fynden bli nu rikare, och de visa, att vissa bygder voro mera burgna än
andra. Dolken från Segerstads prästgård är en praktfull pjäs, liksom
häng-kärlet från Slättäng, vilket sistnämnda härstammar från den yngre
bronsåldern, som dock på det hela taget var en nedgångsperiod. På 400- och
500-talet blomstrade kulturen som väl knappast förr eller senare i
Västergötland. Halskragen av guld från Karleby och den av samma material från
Möne härstamma från denna tid, och man vill av dessa och andra fynds
storslagenhet draga den slutsatsen, att Västergötland var säte för goternas
konungar. Detta skulle ytterligare bestyrkas därav, att landskapet är
ovanligt rikt på domarringar, menar man, men sakkunskapen är ännu ej riktigt
enig i denna fråga, och därför får man ännu betrakta dessa funderingar
såsom hypoteser.
Först omkring år 1000 kan man konstatera, att Västergötland tillhör det
svenska riket. Det kristnades först av alla svenska landskap. År 1008 döptes
Olov Skötkonung i Husaby av missionären Sigfrid, och några år senare,
troligen 1020, byggdes där en kyrka.
Västergötlands gamla förbindelser med västkusten och Danmark hade
under århundradenas lopp ständigt upprätthållits, och landskapet var därför
till en början inte särdeles pålitligt ur det svenska rikets synpunkt. Flera
gånger sökte de ledande männen åstadkomma en förening med Danmark,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
