Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
24
Sveriges Privata Föret a g ar e
och köpenskapen till städerna. På landet existerade hantverket av gammalt.
Handeln och hantverket i städerna låg i utlänningarnas händer. Genom att
tvinga landsbygdens hantverkare att bosätta sig i städerna kunde
främlingarnas inflytande i någon mån stävjas och det inhemska hantverket moderniseras
och utvecklas. Om denna politik trots allt var till gagn för landet, är en
annan fråga.
Redan Gustav Vasa påbjöd, att alla, som i större skala idkade handel eller
hantverk på landsbygden, skulle flytta in till städerna, förvärva borgarskap
och sysselsätta sig var och en inom sitt yrke; köpmännen fingo alltså icke
befatta sig med hantverk, och hantverkarna fingo ej driva handel.
Emellertid ålåg det borgmästare och råd att först efter noggrann prövning utdela
borgarskap, på det att icke vem som helst skulle erhålla mästarrättigheter.
Vidare skulle löst folk i städerna varje år utmönstras, för att bönderna skulle
kunna fylla sitt behov av arbetskraft. Landsbygden kunde naturligtvis dock
icke alldeles undvara hantverkare, utan även där fingo ett antal
»gärningsmän» vara verksamma. För att icke ge skråväsendet i städerna allt för stark
maktställning kunde konungen också tillåta, att s. k. frimästare, d. v. s.
utanför skrået stående hantverkare, här fingo utöva sitt yrke. Oftast var det
utländska yrkesmän, som för att bidraga till att höja det inhemska
hantverket fingo dylika rättigheter.
Carl IX är den som mest privilegierat skråväsendet. Förbud utfärdades
mot införsel i landet av främmande hantverkare. Lärotiden för nybörjare
fastställdes till sex år, och gesällernas möjligheter att lämna sin anställning
försämrades. Viktigast och mest ödesdigert var emellertid påbudet, att
skråna skulle vara slutna, vilket, som ovan sagts, innebar att antalet
medlemmar fastställdes för varje skrå. Gärningsmännen på landsbygden
för-bjödos utöva sin verksamhet inom två mils avstånd från städerna. Vidare
bestämdes även antalet hantverkare på landsbygden så, att behovet av
gärningsmän fastställdes för varje härad. De, som således icke längre fingo
arbeta på landsbygden, ålades att bosätta sig i städerna. Men eftersom
skråna voro slutna, kunde de inflyttade aldrig bliva mästare, utan de voro
hänvisade till att gå igenom läroåren och därefter söka tjänst hos
skråmästarna. Härigenom främjades kraftigt utvecklingen av den samhällsordning,
som senare kommit att kallas den kapitalistiska: få arbetsgivare och många
löntagare.
Även Gustav Adolf upprätthöll och gynnade skråtvånget. Bland annat
bekämpade han bönhaseriet. Enligt privilegium av år 1612 stadgades, att
»adeln fritt fick hava och hålla i sitt försvar och tjänst allehanda ämbetsmän
(d. v. s. hantverkare), som till hushålls uppehälle, tarv och förbättring kunde
tjänliga vara, dock icke heller flera antaga och under sitt namn försvara än
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
