Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
26
Sveriges Privata Föret a g ar e
hade befolkningen sedan gammal helt eller delvis livnärt sig med stenhuggeri
och sålt stenen både inom och utom landet. Enligt påbud av år 1640 fingo
de endast i Kalmar sälja bruten men icke huggen sten. Ville de själva hugga
stenen, måste de bosätta sig i nämnda stad.
Under drottning Kristinas regering nådde f. ö. skråväsendet sin höjdpunkt.
Skråmästarnas klagomål över bönhasar och de i adelns tjänst stående
hantverkarna togo ny fart. Förnyade ansträngningar att koncentrera allt hantverk
till städerna gjordes från statsmaktens sida. Till allmogens önskemål togs
numera ingen hänsyn. Vid 1644 års riksdag anhöllo bönderna, att
kringvandrande hantverkare fortfarande skulle få utöva sin gärning på
landsbygden. Till svar fingo de, att alla, som ville driva hantverk, skulle bosätta sig
i städerna; dessa stadens hantverkare fingo visserligen också arbeta på landet,
men de måste vara borgare i städerna.
Under den följande tiden förekommo upprepade tvister mellan borgarna
och adelsmännen om hantverksutövandet. De senare yrkade bl. a. på förbud
mot slutna skrån. 1669 års allmänna skråordning stadgade, att skråna icke ,
fingo vara slutna utan att envar kompetent person skulle få bli mästare.
Denna bestämmelse kom dock icke att tillämpas i praktiken. Vidare
fastställdes adelns rätt att i sin tjänst ha hantverkare men enbart för egen
räkning.
Några år senare bestämdes, att regeringen hade rätt att tillsätta frimästare
efter eget gottfinnande. Någon ändring i avseende på landsbygdens hantverk
vidtogs icke. Ehuru Karl XI var vän av skråtvånget, kunde han dock i
längden icke helt blunda för missförhållandena på landsbygden, utan tillät
slutligen, att varje socken fick en skräddare och en skomakare, efter särskilt
tillstånd av landshövdingen flera.
Adeln fortsatte att bekämpa skråväsendet och föreslå dess upphävande.
Under Karl XII och tiden närmast därefter, då nödtid rådde i landet, var
missnöjet med de höga priserna på hantverksprodukter allmänt. Skråmästarna
hänvisade till de höga kostnaderna å livsmedel och råvaror. Slutligen
lyckades det år 1719 adeln att driva igenom en förordning, som medgav var och
en, som kunde ett yrke, att slå sig ned som frimästare och tillförsäkrade
denne samma rättigheter som skråmästaren. Först nu skulle alltså ett fritt
näringsliv kunna spira upp och utvecklas. Hoppet härom blev emellertid
kortvarigt, ty redan nästa år framtvingade borgarståndet en ny förordning,
enligt vilken endast inflyttade utlänningar kunde bli frimästare. I övrigt
överensstämde 1720 års skråordning i stort sett med 1669 års. Snart hade
skråväsendet åter vuxit sig så starkt, att priserna på hantverksprodukterna
ansågs onormalt höga. Redan år 1724 stadgades i likhet med 1719 års
förordning, att både svenska och utländska hantverkare kunde förvärva fri-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
