Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
42
Sveriges Privata Föret a g ar e
blevo, desto större blevo nordbornas behov. Detta framtvingade en annan
verksamhet än enbart hus ]lit ens. Theodor Nyström påpekar i en
minnesskrift för Hantverkarnas Gille i Malmö 1923, att detta blev impulsen till
ett verkligt hantverk, som är förmer än lanthushållningens bisyssla.
Smides-hantverket är det första, som uppträder såsom egentligt hantverk.
Framställandet av vissa metallföremål, svärd, halsspännen, arm- och fingerringar,
smycksaker och vapen förutsätter en hantverksmässig utbildning, som man
endast kunde få, om allt annat kastades åsido och uppmärksamhet, intresse
och tid helt ägnades åt denna ena. Fynd visa, att även tvenne andra
hantverk tidigt arbetade sig fram till fri ställning, lerslagen och väveri.
I.
Den äldsta förordning, som låter oss förstå att sadelmakeriet yrkesmässigt
utövades, härleder sig från år 385 e. Kr. Då utfärdade kejsar Theodosius
en förordning, varigenom var och en, som ville begagna sig av posthäst, icke
fick använda en sadel, som vägde mer än 60 skålpund. På 400-talet förbjöd
kejsar Leo besättandet av sadlarna med pärlor och ädelstenar. I Karl den
stores (768—814) hushållsförordningar betraktades sadelmakarna på
domänerna som »nödvändiga hantverkare». I abbotsdömet Korvei fanns det i
början av 800-talet två sadelmakare. På en plan över klostret St. Gallen
från samma århundrade finns även en sadelmakareverkstad utmärkt.
Mot bakgrunden härav ligger det nära till hands att antaga, att sadelmakeriet
i Norden också tillhör ett av de äldsta självständigt utövade yrkena. ’
Visserligen är sadeln som sådan en förhållandevis sen uppfinning. Detta berodde
på, att hästarna från början endast användes som dragdjur. I krig spändes
de för stridsvagnarna, idylliska föregångare till våra dagars mekaniska
vidunder. Men man var beroende av seldonen, och dessa utvecklades tämligen
snabbt ur sina primitiva förstlingsformer. Forntidens folk, egyptier,
assyrier och babylonier liksom även greker och romare kände icke till sadeln.
Av dessa den klassiska forntidens folk var det endast romarna, som vid
begynnelsen av kejsartiden började använda hästen som riddjur och uppsatte
kavalleri. Den första sadeln torde ha uppfunnits vid vår tideräknings början.
Då var den emellertid ytterligt enkel, och utgjorde i stort sett endast ett
underlag för ryttaren, en djurhud som slängdes över hästryggen. Den
högsta sadelkultur romarna nådde till var den stoppade kudden, s. k.
epihippium. Även om germanerna i början ansåg sadeln vara en lyxartikel
och föraktade romarnas kudde — kallade romarna kuddryttare — var det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
