Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
S a d el m a kar e- och tapetserareyrkena
47
makarens yrke nämnt ensamt, vilket tyder på, att det redan tidigt förlorade
sitt existensberättigande. Skrån för pungmakare och handskmakare
förekomma ännu i statistiker åren 1836 och 1849 i kungariket Sachsen.
Väsk-skråna, som under 1600-talet räknades till de förnämnsta i städerna, blevo
efterhand så små och oansenliga, att de icke längre kunde existera ensamma.
Redan 1874 förenade sig Berlins väskmakare med sadelmakarna. På de
platser, där sadelmakarna utövade sitt yrke som rent seldonssadelmakeri
uppstodo olika skrån för mästare, som tillverkade seldon med koller och
med brösta. Då de förra voro mycket fåtaliga sammanslöto de sig t. ex. i
Frankfurt a. M. med skyltmålarna, glasmästarna och frisörerna. De kunde
nämligen icke draga jämt med sina kolleger. Från de senare avsöndrade
sig under 1400-talet remmakarna. Dessa delade sig i stor- och småremmare.
För dem fanns noga angivet hur breda remmarna fick göras. Denna
överdrivna yrkesdelning medförde söndring och tillbakagång i
existensmöjligheterna. Som följd härav förenade de sig med andra yrken t. ex.
läder-lackerarna.
Bönderna i Altenburg hängde en stor väska över axeln, när de skulle
göra inköp i staden. Denna kallades »Kober». Ordet torde vara upphovet
till ordet »Koffer», vårt koffert. Denna stora väska, Koffer, blev obligatorisk
för brevbärarna i och med införandet av regelmässig postgång med
postdiligenser och än mera med järnväg. Så uppstod under åren 1800—1840
reseffektmakarna.
Sadelns och sadelmakeriets historia har även många goda poänger. Som
männens sadlar och tornersadlarna under medeltiden var även damsadlarna
rikt utsmyckade — äran att ha uppfunnit damsadeln tillskrives prinsessan
Anna av Böhmen — kvinnorna älskade redan då lyx så ohämmat, att en
förordning av år 1277 stadgade, att nunnorna icke skulle tillstädjas rida på
gyllene sadel. Med förkärlek använde man ända in på 1700-talet rikt
utsmyckade och konstfullt beslagna sadlar vid de furstliga hoven. Dessa voro
emellertid av föga praktiskt värde och kan väl närmast betraktas som
uttryck för tidens modenycker. Denna tid är också rik på kuriösa sadlar,
den underbaraste av dem alla tillhörig en originell professor Taubmann,
hovman hos konungen av Sachsen och känd för sina vitsiga infall. Till det
yttre var sadeln lik alla andra sadlar, men den var stoppad med berömda
personligheters lika berömda skägg! Om denna sadel hade några särskilda
förtjänster, därom förmäler icke historien, som får tjäna som en roande
parentes.
Bältarnas eller sadelmakarnas skrå här i landet har behandlats i en
intressant artikel av skriftställaren Pehr Johnsson i Broby. År 1437 blev
skrået ytterligare av vederbörande myndigheter kontrasignerat, men det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
