Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anatomi, av professor David Edv. Holmdahl - Skelettet - Musklerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
AN ATOMI
kallas stramleder. Hit höra t. ex.
lederna mellan kotkropparna samt
lederna mellan handrots-, resp. fotrotsbenen
och mellanhandens, resp. mellanfotens
ben.
MUSKLERNA.
Se planscherna 4—11.
Skelettmuskulaturen, d. v. s. de
muskler, som utföra rörelserna i
skelettet, bildar en stor del av den
mänskliga organismen. Vanl. utgör den 35—
40 % av kroppsvikten och kan hos
muskelkraftiga och magra individer
överskrida 50 %. Muskelvävnaden är
rödfärgad. Muskeltrådarna synas i
mikroskopet tvärstrimmiga.
Muskelvävnaden har hos en levande individ en
viss spänning, s. k. t o n u s, som
varierar, samt förmåga till sammandragning,
kontraktion. Dessa viktiga
funktioner regleras genom impulser från det
centrala nervsystemet, vilka förmedlas
genom muskelnerverna.
Muskelvävnaden innehåller ett rikligt
hårrörskärl-nät, som alltefter funktionen kan
öppnas och slutas och på så sätt taga emot
större eller mindre mängder blod.
Skelettmuskulaturen är uppdelad i
ett stort antal muskler, c:a 500, med
mycket varierande form och
utbredning. Samverkande muskler kallas
synergister, muskler, som
utföra motsatt funktion, äro deras a
n-tagonister. I regel utgår en
muskel från ben, det s. k. ursprunget,
den närmare kroppens centrum
liggande delen av muskeln, och fäster på
ben, det s. k. fästet, som ligger
längre bort från centrum. Mellan
ursprung och fäste ligga en eller flera
leder.
Genom musklernas tonus och
kontraktion regleras kroppens ställning
och rörelse medelst hävstångsarmar
och leder. Varje muskel kan antingen
taga fäste med sin muskelvävnad
direkt på benet, eller också utmynnar den
i kortare och längre senor, på vilka
spänning och rörelse överföras och som
å sin sida taga fäste på benen. Passe-
rar muskeln ett flertal ledgångar,
fortsätter den i endera eller båda ändarna
i senor.
Kroppens muskler kunna indelas i
bålens, med halsens och huvudets, samt
de övre och nedre extremiteternas
muskler. Bålens muskulatur bildar en
väsentlig del av bålväggen. Den är i
övre delen av bålen täckt av de övre
extremiteternas vidfästningsmuskler,
som tack vare skulderbladets allsidiga
rörelser fått en stor utbredning på
bålväggen.
Bålens muskler
kunna indelas i tre stora
huvudgrupper: ryggens sträckarmuskler,
bröstkorgens och bukväggens muskler.
Ryggens muskler
utgöras av en mängd muskler, som
tillsammans bilda två pariga
muskelenheter vid sidan om raden av
taggutskotten: de långa
ryggsträcka r n a (pl. 5, 6 a och c och 8—10). De
utbreda sig från nackbenet nedåt till
korsbenet, varvid de taga fäste och
ursprung på kotutskott och revben.
Genom dessa muskelmassor rätas
bålen upp (pl. 5 och 8), och vid ensidig
sammandragning böjes bålen åt sidan
(pl. 5, 6 a och 9). Kraftigast äro de
utvecklade i ländryggen, där de vid
sträckt rygg kunna kännas och ses som
pariga muskelsvulster på båda sidor
av ryggens mittfåra (pl. 5 och 8).
Bröstkorgens muskler
bildas huvudsakligen av
mellanrev-bensmusklerna (pl. 6a och c), som
förbinda revbenens närgränsande
kanter med varandra. Dessa äro så
anordnade i bröstkorgens främre och
bakre vägg, att en sammandragning
medför en höjning av revbenen och
därav följ. vidgning av
bröstkorgsrummet. Dessa muskler bli
därför jämte mellangärdsmuskeln
kroppens vanliga inandningsmuskler.
Ut-andningen däremot sker i regel genom
att denna muskelverkan upphör,
varvid bröstkorgen passivt glider tillbaka
till utgångsläget. Vid mera ansträngd
155
156
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
