Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andjakt, av överste Bertil Burén och professor Einar Lönnberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
AND JAKT
brun strupe. Näbben är hos honan
brunsvart med rödgula kanter, fötterna hos båda
könen mer eller mindre röda. Lätet är hos
hanen ett nasalt »räp, räp», hos honan »kräk,
kräk». — Den föredrar sött vatten, helst
säv-eller vassrikt, och finns över hela Norden.
Flyttar endast undan för isen och
övervintrar, där den finner öppet vatten och skydd.
Närmast gräsanden i storlek kommer
snatteranden (Anas strepera-, bild 3),
som förekommer tämligen sällsynt och
vanligen ej norr om Svealand. Skiljes lätt från
övriga arter genom sin vita vingspegel.
Stjärtanden (Anas acuta; bild 4—5).
I sommardräkt liknar hanen honan men har
vingspegeln grön med brun metallglans och
färgerna i övrigt något klarare. Flykten är
snabb med korta, hastiga vingslag. Lätet
påminner om gräsandens. Är huvudsakl.
fjällfågel men häckar sporadiskt även
söderut, t. ex. på Öland, i Småland och Skåne.
Bläsanden (Anas penelope; bild 6—7)
igenkännes bäst på den vita buken. Hanen
har ett pipande läte, ungefär »vi, vi», kallas
därför även pipand; båda könen ha dessutom
ett knorrande läte. Den vanligaste anden
i nordligaste Skandinavien; häckar även,
ehuru mycket sparsamt, söderut.
Ärtan (.Anas querquedula; bild 8)
flyger ytterst snabbt och likväl ljudlöst. Det
vanligaste lätet är »knääk». Förekommer
sparsamt i s. och mellersta Skandinavien,
sällan n. om Uppland och Närke.
Kr i ekan (Anas crecca; bild 9—10), den
minsta av alla nordiska änder. Hanen i
sommardräkt liknar honan. Krickan har mycket
snabb flykt och kastar ofta hit och dit,
varigenom den är svår att skjuta. Hanens läte
är ett visslande »kri, kri», medan honans är
mera kväkande. Krickan finns över hela
Skandinavien, talrikast norrut; trives bäst
vid små sjöar, tjärnar och träsk.
Skedanden (Spatula clypeata; bild 11).
I sommardräkt liknar hanen honan, som på
översidan är svartbrun med gulbruna
fjäderkanter, på undersidan ljusare brun med
en svart fläck på varje fjäder. Lätet låter
som »akok» el. »gog, gog». Den förekommer
sparsamt över hela Skandinavien, sällsynt
norrut, mest i slättlandssjöar (vanligare i
Danmark).
Gravanden (Tadorna ladorna) räknas
visserligen i allmänhet till de egentliga
änderna men avviker ganska mycket från
dessa. Den är totalt fridlyst.
Dykänder.
Dykänderna skiljas från egentliga
änder främst genom baktåns breda
simflik och genom sina stora och breda
simfötter. Kroppen verkar plattare,
huvudet tjockare, halsen kortare. Även
vingarna äro kortare och kupigare.
vilket gör, att de ha svårare att lyfta,
men väl uppe skjuta de god fart. De
hämta sin föda (musslor,
vatteninsekter och småfisk men även växtämnen
och rötter) till stor del från bottnen
genom att dyka och röra sig med stor
snabbhet under vattnet. — Till skillnad
från t. ex. gräsanden äro dykänderna
mycket tystlåtna utom under
parningstiden. Äggen, vanl. 7—14, äro gulgröna
eller olivgrå, knipans dock grönare
än de övrigas. Knipan ruvar omkr. 30,
de övriga 25—28 dagar; de häcka omkr.
mitten av maj.
Brunanden (Nyroca ferina; bild 12—13).
Hanens sommardräkt är jämförd med
praktdräkten (bild 12) mattare, grövre vattrad på
ryggen och med mörkare huvud. Brunanden
häckar i grunda sjöar med rik växtlighet i
s. och mellersta Sverige, där den på senare
år börjat bli mera allmän. Hanen har under
parningstiden en visslande lockton; honans
skorrande läte brukar översättas med »err,
err».
V i g g e n (N. fuligula-, bild 15) skiljer sig
från övriga arter genom sin tydliga nacktofs.
Honan är mörkbrun. Viggen finns i
fjällsjöar, på Öland och Gotland samt i
skärgården och en del’ sjöar i mellersta Sverige.
Lätet påminner om brunandens.
Berganden (N. marila\ bild 14^ häckar
i Sverige huvudsakl. i fjällsjöarna från n.
Jämtland norrut samt sparsamt längs
östersjökusten. Under flykten låter den höra ett
snarkande läte, ungefär »skarr».
Knipan (Bucephala clangula; bild 16—
17). På sommaren bli hanen och honan
ganska lika, men hanen behåller sin vitbrokiga
vinge. Knipan tillhör främst n. Sverige,
finns dock här och där även söderut, förr
talrikare. Den häckar i ihåliga träd, och
genom att uppsätta holkar, i vilka knipan
gärna häckar, kan man öka beståndet.
Hanens mest kända läte är det visslande ljud,
som höres från vingarna under flykten.
Honan har ett skorrande läte, då hon lockar
sina ungar.
Sjöorren (Oidemia nigra, längd 52 cm)
liknar svärtan (-^-Sjöfågeljakt) men är
mindre och saknar dennas vita vingspegel.
Hanen är helsvart med blåviolett glans,
honan mörkbrun. Häckar i fjällsjöar från
Härjedalen norrut. Hanens läte är »gyv,
gyv», honans ett skorrande »girrup».
Jakttid.
Det första skyddet för änder i
Sverige tillkom för snart 300 år sedan.
I 1647 och 1664 års förordningar
förbjöds nämligen dödandet av »änder
183
181 183
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
