Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Antikens sport, av professor Martin P:n Nilsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANTIKENS SPORT
Kappkörning i Circus Maximus i det gamla Kom. — Rekonstruktion. (Efter en mälning av
E. Forti.)
moraliskt fostrande verkan, och
kunskap i att läsa och skriva.
Idrottsplatsen, som kallades
->gym-nasion, gav namnet åt skolan i
allmänhet och utgjorde dess huvudsakliga
del, även sedan rum för den bokliga
undervisningen tillkommit.
Gymnasierna voro avsedda för efeb-(ynglinga-)
åldern och hade tre årsklasser (15—18
år). I större gymnasier hade varje
årsklass sin övningsplats med
tillhörande rum. Därtill anslöt sig ett för
tävlingar avsett stadion. Examina
försiggingo i form av tävlingar med pris
icke blott i idrott utan även i
militärövningar, musik, recitation och
»läs-ämnen».
Skolungdomen reste ofta till andra
städer för att tävla med andra skolor.
Vid Olympiska Spelen infördes
särskilda tävlingar för ungdom redan
632 f. Kr.
Romartiden — professionalismens tid.
Romarna saknade förståelse för hellensk
idrott.
I motsats till grekerna saknade
romarna tävlingsinstinkten och
sportandan, deras sinne var inriktat på
disciplin och statlig och laglig ordning.
Kroppsövningar förekommo sedan
gammalt men blevo aldrig sportsliga. Vid
spelen uppträdde bl. a. boxare, men de
voro yrkesmän, som man hämtade från
det halvgrekiska Kampanien eller
Etrurien, där grekisk sport införts och
förekom vid folknöjen.
Med den grekiska kulturen övertogo
emellertid romarna också de grekiska
idrottstävlingarna, men de betraktades
med misstro av gammalromarna och
fingo aldrig fast fot i Italien utan
förblevo fortfarande i huvudsak
inskränkta till de grekiska länderna.
Idrottstävlingar — cirkusnöjen.
Idrottstävlingar stodo för romarna på
samma linje som andra stora
folkförlustelser, t. ex. gladiatorspel och
cirkus-kappkörningar. Författaren Cicero (d.
43 f. Kr.) ger uttryck åt den allmänna
romerska uppfattningen, då han på tal
om de olympiska spelen säger, att
åskådarna äro bättre folk än de, som
uppträda på tävlingsbanan.
Under dessa omständigheter fick den
professionalism, av vilken spår
märkas redan tidigt på 400-talet f. Kr. och
som allt starkare utvecklades under
den hellenistiska tiden, alltmer
överhanden. Tekniken i träning och idrott
225
8—NFS. I
226
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
