Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Automobilsport - Automobilsportens historia, av kapten John Nerén - Före världskriget - Efter världskriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
AUTO MOBILSPORT
Trots Röda flagglagens upphävande
kunde man i England icke anordna
landsvägslopp i stil med kontinentens,
då den högsta tillåtna hastigheten
endast var 14 eng. mil (omkr. 22 km),
senare höjd till 20 mil. I stället
deltogo två engelska förare redan omkr.
sekelskiftet i de franska storloppen,
dock utan större framgång, med
undantag av 1902, då S. F. Edge vann
Gordon-Bennett-tävlingen och därmed
för England förvärvade rätten att
anordna följande års tävling, som
försiggick på en sluten bana på Irland.
En annan engelsman, som under
denna tid spelade en stor roll inom
den internationella racersporten, var
Charles Jarrott (bild 1).
Den första Vanderbiltpokalen sätter fart
på biltävlingarna i Amerika.
Efter de första misslyckade försöken
i U. S. A. (sp. 43?) dröjde det länge,
innan biltävlingar åter anordnades.
Dock förekommo redan tidigt
rekord-försök med automobil på sandstränder
i Florida, bl. a. av Henry Ford 1903.
Där sattes 1906 rekord av en
amerikan, Frank Marriott, på en ångvagn
med hastigheter av omkr. 200 km/tim.
De första stora tävlingarna i Nya
världen gällde ett av W. K. Vanderbilt
j:r instiftat vandringspris och ägde rum
varje år 1904—06 och 1908—09 på en
landsvägssträcka på Long Island
(New-York). Under de första åren
triumferade franska vagnar, men 1908
lyckades Robertson på en amerikansk
Loco-mobilvagn hemföra segern. Samma år
arrangerades även ett Grand Prix på
en landsvägssträcka vid Savannah.
Därefter uppgåvos landsvägsloppen,
och man övergick i stället till olika
former av banlopp (sp. 448).
Efter världskriget.
Biltävlingar bli storsport.
Särskilda bilbanor nödvändiga.
Under världskriget upphörde
bilsporten så gott som fullständigt, och
då den åter upptogs i början av
1920-talet, hade den tekniska utvecklingen
skapat fullständigt nya förutsättningar.
Med stegrade hastigheter medförde
hastighetstävlingar på vanliga vägar
utan avspärrning allt större risker för
åskådare och deltagare. Racersporten
fick därför i allt högre grad sin
tyngdpunkt förlagd till bilbanor, vilka
antingen äro autodromer eller
landsvägsbanor eller en kombination av båda
dessa typer.
Bilindustriens fortgående
specialisering och tekniska framsteg ha i stigande
grad krävt enhetliga riktlinjer för
klassificering och reglementering. I detta
hänseende har den av A. I. A. C. R. 1922
grundade Commission Sportive
Internationale utfört ett synnerligen
förtjänstfullt arbete. Denna institution
har även genom arrangerandet av
Grand Prix d’Europe (->Europas
Grand Prix) och på senare år genom
förlänande av titeln Europamästare till
årets framgångsrikaste förare främjat
det internationella samarbetet. En
liknande utmärkelse för framgångsrikaste
märke var den några gånger på
1920-talet organiserade tävlingen om
världsmästerskapet.
Frankrike förlorar sin ledande ställning.
Tävlingen om Frankrikes Grand
Prix återupptogs 1922. Sedan
->Mont-lhéryautodromen blev färdig 1925, äger
den rum där, på en bana, som utom
själva autodromsträckan innefattar en
invidliggande landsvägsbana. Utom
Grand Prixtävlingen, som 1928 och 36—
37 reserverats för sportvagnar, har
Frankrike i 24-timmarsloppet på
landsvägsbanan vid ->-Le Mans sedan 1923
en stortävling, som kan betecknas som
en av världens mest maskinpåfrestande
biltävlingar.
Bland Frankrikes många storlopp
må vidare nämnas Grand Prix de la
Marne, som köres vid Reims på en
8 km lång landsvägsbana.
En annan betydelsefull tävling är
-^-Monacos Grand Prix, som köres på
Monte Carlos gator och som genom
sina många tvära kurvor och skarpa
444 456
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
