Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Backhoppning på skidor - Historik, av kapten K. Vilhelm Amundsen, Oslo, och redaktör Sven Lindhagen - Utrustning, av kapten Olaf Helset, Oslo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BACKHOPPNING
Kraft och djärvhet kännetecknade tydligen
satsen i Telemarken i gamla dagar.
däst vid internationella tävlingar har man
genom att stänga av översta delen av
ansatsbacken lyckats hålla hopplängderna nere
inom något så när rimliga gränser.
I Sverige höllos de första
backtävlingarna (i Sundsvall 1877 och i
Belle-vueparken i Stockholm 1879) utan stup.
I början av 1880-talet arrangerades
mindre tävlingar i backe med stup, men
först 1893 ägde den första större
tävlingen rum, anordnad av Föreningen
för Skidlöpningens Främjande.
De i Stockholm förlagda norska
gar-disterna åkte skidor på Djurgården, och
ungdomar, som beskådade deras
»övningar», bildade 1891 Djurgårdens
I F, som sedan dess varit den i
genomsnitt starkaste backhoppningsklubben i
Sverige. Ungefär samtidigt slog
sporten igenom i Sundsvall, och sedan
denna tid har striden alltid varit hård
mellan Stockholm och Västernorrland,
med Sundsvall och Örnsköldsvik som
främsta centra.
Norge behåller alltjämt den absoluta
ledningen i backhoppning, om också
enstaka stjärnor från Sverige (främst
Einar Olsson, Djurgårdens IF, omkr.
1910—20, och Sven Eriksson, Selånger,
sedan 1928) och Mellaneuropa under de
senaste åren visa, att man i dessa
länder är på väg att göra segrarna allt
svårare för norrmännen i denna deras
egen speciella idrott. K. V. A-n; S. L.
UTRUSTNING.
Skidorna, tyngre och grövre än löpskidor.
De ungefärliga måtten för moderna
hoppskidor äro: längd 2,35—2,40 m, bredd
framtill 9,6 cm, på mitten 8 och baktill 8,2 cm;
vikt med bindningar 7,5—8 kg. Skidorna böra
vara styva i mittpartiet, så att hela skidan
är med och bär i ett tungt nedslag, men
framtill och baktill mjuka och fjädrande.
Baktill bör skidan förstärkas antingen genom
en förtjockning längst bak eller genom en
metallskoning.
Hoppskidor skola ha mindre spann än
andra skidor (11/2—2 cm) och 3 rännor.
Hickory är det mest använda träslaget. En
ny typ av hoppskida är »splitkeinskidan».
Denna har två lager hickory, som bilda
skidans över- och undersida, och ett
mellanliggande lager av lättare träslag. Den
riktiga tyngden och tyngdfördelningen uppnås
genom blyinläggningar. Särskilt tunga
skidor äro svåra att manövrera och styra. Man
måste också, framför allt vid långa hopp,
avråda från ovanligt långa skidor, då dessa äro
besvärliga att manövrera, särskilt i luften.
Pojkar böra i förhållande till sin storlek
ha relativt långa hoppskidor, vilka skola vara
särskilt mjuka framtill och blott ha 1 eller
2 rännor.
Hoppskidor böra före tävling tvättas rena
med bensin, putsas med stålull och sedan
bestrykas med hopplack. Detta strykes på
undersidan i flera mycket tunna lager;
ovanpå lacket pågnides torr paraffin. I stark köld
kan grafit vara bättre än paraffin
(->-Skid-vallning).
Bindningar.
Järnen böra vara breda, så att de få stor
beröringsyta med skodonens sulor. En
löpare med små fötter kan låta skodonen gå
relativt litet in i järnen, tåspetsen t. ex.
1—IV2 cm framför järnet. Löpare med större
fötter böra ha skodonen 2—3 cm längre in
i järnen för att få tillräcklig kraft i
styrningen. Järnen skola monteras så, att det
faller sig helt naturligt, att skidorna äro
parallella och peka rakt fram. Järnen böra
helst sättas fast ovanpå skidan.
Bakbindningen bör vara fäst lågt;
därigenom följer skidan hälen under luftfärden.
De flesta bakbindningar äro försedda med
spiralfjädrar, som ge efter, om en skida
under ett fall blir sittande fast.
Hoppkängan
bör ha styv sula. Specialkängor för hopp ha
sålunda ofta en inlagd metallsula. Klackarna
böra vara fastsatta på kängorna med
genomgående spik, så att klacken icke lossnar,
om bakbindningen spännes särskilt hårt.
Kängan måste sitta väl på foten. Detta
vinnes bl. a. genom extra remmar, som kunna
spännas. Vissa hoppare använda korkklack
517 499
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
