Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Backhoppning på skidor - Teknik, av Olaf Helset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BACKHOPPNING
nämligen ned skidspetsarna, då man
går ut från stupet. Detta är farligt i
stora backar och måste till varje pris
undvikas. Satsen skall därför i första
hand vara en snabb knästräckning, som
i sitt första moment ger hälen och i
nästa ögonblick mellanfoten ett starkt
tryck, utan att man går upp på tå.
Hopparen skall således ha en känsla av att
han börjar med att ta sats med hälen
och slutar med att ta sats med
mellanfoten.
I stora backar betyder det mera för
hopplängd och stil, att man snabbt
finner flytställningen, än att man
satsar med kraft. Hopparen blir här
tvungen att ha en så stark
framåtfäll-ning över stupet, att det ej blir någon
skarp övergång från seglingen ut över
stupet och i luften. Han måste här
ligga på luftpressen redan vid stupet
och avstå från en markerad sats.
Svävet (luftfärden).
»I första delen av svävet skola skidorna
vara så gott som horisontala, varefter de så
småningom nedbrytas och avpassas, så att
de under sista delen av svävet ligga
parallella med underbacken. Knän och
överkropp skola vara sträckta. En svag böjning
i höftleden är också en korrekt hållning.
Benen skola dock i båda fallen bilda en
spetsig vinkel framåt med skidorna, fötterna
tillsammans, armarna framåt-utåt och
arm-föringen lugn. Under hela svävet skola
skidorna vara parallella, sammanförda och i
samma plan. Alla rörelser skola utföras
lugnt och behärskat.»
Beträffande svävet gäller vad som
anförts i början av detta kapitel. Ett
lugnt sväv med långsamma och få
armrörelser är det bästa beviset för att
hopparen genom en riktig sats funnit
balansen. Under 1930-talet ha domarna
mer och mer övergått till den
uppfattningen (utan att ha direkt stöd i
reglerna), att en ganska kraftig böjning i
höftleden bör tolereras under svävet
(»bock») utan att föranleda
poängavdrag. Domaruppfattningen om denna
detalj är dock olika. De som fälla fram
hela kroppen ända från vristen — och
hoppa med rak kropp — få ej
poängavdrag av någon domare.
517
Birjer Ruud, Norge, hoppar 7G m,
25 m från stupet,
50 m från stupet.
Nedslaget.
»Nedslaget skall med knäböjning och
samtidig framåtböjning av överkroppen vara
stadigt men dock elastiskt, skidorna
tillsammans, den ena foten ett bra stycke
framför den andra och armarna framåt-utåt i
balansställning.»
För att få ett gott nedslag måste
hopparen ha tyngden jämnt fördelad
på båda benen. Det vanligaste felet
härvidlag är, att hopparen icke förmår
genomföra svävet utan ligger för litet
fram mot slutet. Detta medför, att
han får tyngden väsentligen på bakre
benet. Även om ett sådant hopp
skenbart verkar stadigt, kommer en
skicklig domare att göra ett betydande
avdrag i stilbetyget. Dessutom förlorar
man därigenom hopplängd.
Ett problem, som mycket diskuterats,
är hur det skall dömas, om en hoppare
vid nedslaget berör snön med ena eller
båda händerna. Den moderna
uppfattningen är, att om man kan säga, att
denna beröring haft betydelse för
hopparens balans, skall den räknas som
fall. Berör hopparen vid ett djupt ned-
506
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
