Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Brottning - Brottningens historia - De nordiska länderna, av fil. dr H. Lehmusto och redaktör A. Lidström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BROTTNIN G
Bild 14. Sveriges kanske största framgång: alla sju i
laget på prislistan. Kapten Råberg mottager efter EM i
Tallinn 1938 Brüllska vandringspriset, som erövrats för alltid.
Fr. v. Cadier, Ivar Johansson, Råberg, skymd av denne
Svedberg, Gösta Andersson och Egon Svensson.
sig upp till Sveriges starkaste
internationella sport, där EM- och
landskampssegrar blivit vanliga. Särskilt
vid OS ha de oerhört hårt tränade
svenska brottarna triumferat (t. ex.
1932, då de vunno sex guldmedaljer).
Bland särskilt framstående svenska
brottare må nämnas G. Malmström, F.
Mårtensson, A. Ahlgren, E. Fältström, Cl. Johanson,
Ernst Nilsson, bröderna Frithiof och Gottfrid
Svensson, Carl Westergren, Rudolf Svensson,
E. Malmberg, J. Richthoff, H. Tuvesson, Ivar
Johansson, Einar Karlsson, S. Söderqvist, A.
Cadier och R. Svedberg.
En stor andel i svensk brottnings
höga ståndpunkt ha de finska
instruktörer, som varit verksamma inom
landet. Tuomistos insats är redan nämnd.
För att förbereda OS 1920
anställdes A. Jokinen, och sedan 1925 är
Robert Oksa, världens trol. skickligaste
brottningsinstruktör, knuten till Sv.
Brottningsförbundet, där han utfört ett
mycket förtjänstfullt arbete.
Till svensk brottnings utveckling på
bred front ha i hög grad bidragit de
s. k. ->Fyrstadsmatcherna
(årliga lagtävlingar mellan fyra städer
eller större samhällen, indelade i
grupper på fyra), som pågått sedan 1926.
Speciella brottningscentra äro Skåne,
Göteborg (som dock på 1930-talet gått
tillbaka), Borås,
Stockholm, Norrköping,
Eskilstuna samt på 1930-talet
Sundsvall. Ett betydande
brottningsintresse finns i
Norrbotten.
Den svenska brottningen
har haft förmånen av en
synnerligen god ledning.
Sportens »starke man» har
varit kapten Einar Råberg,
förbundsordförande sedan
1918.
Bland övriga ledare må
nämnas: i Malmö C. Arvidsson och
Gösta Nilsson, i Göteborg
Claes Johanson samt i
Stockholm Gustaf Frohm (tidigare
i Malmö) och Erik Holmberg.
De främsta klubbarna äro:
IK Sparta, Malmö, Göteborgs
Atletklubb, Brandkårens IF
och Djurgårdens IF i Stockholm, Borås AK, BK
Björnen, Norrköping, samt Sundsvalls AIK.
Professionell brottning i Sverige.
Liksom i andra länder dominerade i
Sverige den professionella brottningen fram till
Stockholmsolympiaden 1912. Bland de
svenska brottare, som under denna tid vunno
europeiskt rykte, märkas Anton Gustafsson,
»Starke Arvid» Andersson och Axel Krook,
vilka särskilt i Ryssland åtnjöto stort
anseende. Ännu mer berömd än dessa blev
Hjalmar Lundin, som i U. S. A. lyckades
tillkämpa sig en plats i fribrottareliten.
Även sedan amatörbrottningen slagit
igenom, ha enstaka svenska brottare försökt sin
lycka som professionella. Sålunda gick Johan
Richthoff 1933 många matcher i U. S. A. men
saknade den nödvändiga förmågan som
skådespelare och släpptes ej fram till
stormatcher. Han har senare deltagit i flera
europeiska turneringar. Även Carl
Westergren, Thure Sjöstedt och Erie Malmberg ha
sporadiskt uppträtt som yrkesbrottare. Som
professionell är dock »Roslagsbjörnen»
Nygren mera bekant.
Norges brottning ej i klass med övriga
nordiska länders.
I Norge har den moderna brottningen
icke fått någon större utbredning, och
först på senare år har man där haft
brottare av internationell klass. Det
största intresset finns i Oslo och
landets södra del.
Bland mera kända brottare märkas Birger
Nielsen, Martin Egeberg och Sven Martinsen.
H. L-o; Lid.
1127
1181 1127
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
