Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Brottning - Grekisk-romersk stil, av brottningsinstruktören R. Oksa och redaktör A. Lidström - Teknik - Taktik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BROTTNIN G
Bild 47. Sugning från underläge.
sig, samtidigt som man trycker omkull
honom med bröstet (bild 46).
Överstörtning med ar
m-bindning. Man ligger vid
motståndarens ena sida, träder båda sina
armar runt hans kropp och ena arm,
kastar sig sedan på den axel, där
armen är kopplad, och drar honom med
och över sig.
Backhammer, nelson, armdrag samt
en del överstörtningar kunna också
utföras baklänges genom brygga.
Sugningar.
Från underläge kunna många olika
slags sugningar utföras — här
beskrives den enklaste och mest använda:
När brottaren i överläge fattat tag
om livet, kopplar den underliggande
hans ena (t. ex. högra) handled.
Genom att göra en hastig överrullning åt
samma håll, där man kopplat armen,
kan man draga motståndaren över sig
och pressa hans skuldror mot mattan
(bild 47).
Parader mot parterrgrepp
äro: sugningar, vilkas effektivitet
är beroende av motståndarens
(felaktiga) ben- och kroppsställning;
motrörelser med ben och
armar, speciellt betydelsefulla vid
lyftningar;
motgrepp, särskilt nacksving och
armkast, vilka med fördel kunna
praktiseras från underläge.
TAKTIK.
Studera motståndaren.
I brottning liksom i all kampidrott
gäller det att fortast möjligt komma
underfund med motståndarens såväl
starka som svaga sidor. Även om man
på förhand tror sig känna en
motståndare, måste man dock räkna med att
dennes psykiska tillstånd just vid
matchens början kan kullkasta alla
beräkningar. Han kan vara starkare, än
man någonsin trott, men också svagare
till följd av dålig kondition, tillfällig
nervositet e. d. Möter man en helt
okänd motståndare, blir den första
uppgiften att försöka komma
underfund med hans kondition, balans och
specialgrepp.
Konditionen utröner man lättast
genom att ge akt på hans
motståndskraft. Mot en jämbördig motståndare
bör man ej under de första minuterna
ta några större risker utan nöja sig med
att anfalla och »köra på», samtidigt som
man naturligtvis utnyttjar varje
tillfälle till ett överraskande grepp. Under
ständigt ökande av tempot iakttager
man, om motståndarens kondition
börjar tryta, då man går till avgörande
anfall.
God eller dålig balans avslöjas ofta
genom benställningen. Denna kan man
också vanl. förvissa sig om genom
några ryck e. d. Är balansen dålig,
brukar det i allmänhet vara lätt att
utföra grepp från stående. Vet man på
förhand eller märker man, att
motståndaren har ett eller annat
specialgrepp, bör man givetvis noga skydda
sig däremot.
Ett anfall riktas mot antingen bål,
armar eller nacke. Motståndarens
längd spelar därvidlag icke någon större
roll. Det är efter hans kroppsställning
i greppögonblicket man får rätta sitt
arbete.
En allmän regel är, att man ej skall
följa motståndaren i hans stil utan söka
tvinga in honom i sin egen. Möter man
en defensivbrottare, som endast söker
ett tillfälle till motgrepp, skall man
1181
1148
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
