Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Budkavlelöpning - Budkavlelöpning på skidor, av förste revisor Sven Nissing
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BUDKAVLELÖPNING
Djurgårdens IF:s berömda budkavlelag (fr.
h. N. A. Hedjerson, Albert Sandström och
Alfred Sandström).
ringen bestod mest i att man valde
lämpliga vägar samt såg upp vid
vägskälen. 1912 infördes för första gången
en mellankontroll på en sträcka, detta
för att tvinga löparna från landsvägen
ut i terrängen.
Det var först 1908 i och med
uppträdandet av Djurgårdens IF:s berömda
lag, bröderna Alfred och Albert
Sandström samt N. A. Hedjerson, som
budkavletävlingarna fingo karaktär av
verkliga orienteringsprov. De tre
Norrlandsfödda stockholmarna, vilka voro
ypperliga skidlöpare, voro de första, som
verkligen tränade orientering och som
skaffade sig speciell utrustning, t. ex.
elektriska ficklampor. De dominerade
också i stort sett under flera år. Det
gick så långt, att tävlingarna stundom
urartade till att alla löparna
huvudsakligen sökte »följa djurgårdarna».
Dråpliga scener utspelades ofta, då
stockholmarna — och framför allt Hedjerson, den
skickligaste av de tre — försökte smita ifrån
sitt ovälkomna sällskap, som stod utanför
de gårdar, där de gingo in för att äta, etc.
De funno då på knep och finter för att lura
konkurrenterna, varvid deras medföljande
reserver ofta spelade en stor roll.
Djurgårdarnas roll som
oöverträffade orienterare övertogs 1917 av Gustaf
Wahlgren, Djursholm, och Petrus
Eriksson, Östersund. Ännu på
1920-talet och fram till åren närmast efter
1930 voro de flesta norrländska
skidlöpare förbluffande okunniga i fråga om
orienteringens enklaste grunder, och
en stor del av »vägletningen» bestod i.
att springa in i stugor och fråga om
vägen.
På 1930-talet övergingo
budkavleloppen emellertid till att bli verkliga
orienteringsprov med svårfunna
mel-lankontroller och växlingsmål som
nödvändig förutsättning. Därmed slutade
också i stort sett de norrländska
stor-rännarna att deltaga i tävlingarna, som
numera huvudsakligen blivit en
uppgörelse mellan orienteringsspecialister.
En värdefull men svårarrangerad
tävlingsform.
Budkavlelöpning på skidor är utan
tvekan en mycket värdefull
idrottsgren. Den kräver icke blott kraft och
uthållighet utan även kunnighet i
skidlöpning och orienteringsförmåga.
Ju mer orienteringsbetonad tävlingen
blivit, dess svårare har det emellertid
varit att skapa rättvisa tävlingsregler.
Det visade sig t. ex. snart vara nästan
omöjligt att komma undan
konkurrenter eller bibehålla ett vunnet försprång,
då skidorna lämna tydliga spår. Den
ofta djupa snön, som det gäller att ploga
sig igenom, fördröjer också de ledande
oerhört, och att ta upp en timmes
försprång blir ofta ganska enkelt. Ej
sällan ha därför tävlingarna urartat till
klungåkning på alla tre distanserna
och slutligen en vild spurtuppgörelse
till slutmålet. Stundom har det t. o. m.
hänt, att det segrande laget bestått av
löpare, som ej haft en aning om
orientering utan nöjt sig med att följa de
mera orienteringsskickliga.
För att om möjligt råda bot på
detta har man prövat många olika
metoder. Från och med 1934 har man
slopat budkavlen vid de vanliga svenska
23
18
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
