Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bågskytte - Bågskyttesportens historia - Det moderna bågskyttets uppkomst och utveckling, av R. Carlsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BÅGSKYTTE
Bild 7. »Spitel Fyeld» utanför London, där stadens
bågskyttar bedrevo rover shuoting i slutet av 1500-talet. —
Efter en karta av Radulph Agas 1591.
pris, Musselbergh Arrow (Musselbergh
är en liten förstad till Edinburgh), som
man skjutit om sedan 1603. Skottland
är för övrigt det land, som bäst vårdat
traditionerna. Där användes bågen
t. o. m. som vapen ännu i slutet av
1700-talet i striderna mellan klanerna
Macintosh och Macdonald. Där har
man också bibehållit halvt militära
former, och Royal Company of Archers i
Edinburgh, som fört noggranna
protokoll över sina tävlingar från 1676, är
ännu formellt en del av engelske
konungens livgarde.
I England betecknar däremot
1700-talet en nedgång, som först under
århundradets sista decennier avlöstes av
ett uppsving. Detta kan dateras från
grundandet av Royal Toxophile
Company 1781 och Woodmen of Arden 1785.
Olika former av bågskytte i England.
Utom skjutning mot tavla på avstånd
upp till hundra yards, som alltsedan
de första engelska
mästerskapen 1844
skett efter i stort
sett samma regler
som nu, förekomma
delvis ännu andra
former.
Sålunda ägna sig
Royal Company of
Archers och
Woodmen of Arden
huvudsakligen åt
clouthshooting,
skjutning på långdistans
(180 yards). Synnerligen
populär förr och den
kanske vanligaste
tävlingsformen på Finsburyfältet
var rover shooting, en
skjutning mot mål på
okänt avstånd, anordnade
på samma sätt som hålen
på en golfbana. Vidare
förekom papegoj skjutning
(se ovan, sp. 79—80) till
1870 i Kilwinning i
Skottland, där den kallades
papingo.
De belgiska och franska bågskyttegillena.
På kontinenten kvarlevde
bågskjut-ningen som sport huvudsakligen inom
det område, som bildade det forna
hertigdömet Burgund, d. v. s. det
nuvarande Belgien och angränsande delar
av Frankrike, samt i Paris. Där var
det emellertid i motsats till i England
folkets breda lager, som bevarade
traditionerna.
Många av Frankrikes och Belgiens
bågskyttegillen, som från början
antagligen voro ett slags borgargarden,
äro mycket gamla. Det i Soissons gör
sålunda anspråk på att vara grundat
redan 471. Till denna stad, som är ett
av centra för bågskyttet, överfördes för
övrigt år 826 kvarlevorna av S:t
Sebastian, bågskyttarnas helgon. I Belgien,
där bågskytte bedrives särskilt i de
flandriska provinserna, är Compagnie
de S:t Sebastien i Brügge, som ännu
residerar i sitt medeltidshus, ett av de
äldsta och har bland sina medlemmar
bl. a. räknat Karl II av England. I
Frankrike förbjödos 1790 under
franska revolutionen bågskyttegillena, les
compagnies de l’arc, men kvarlevde
trots förbudet.
Numera existera i Frankrike omkring
700 gillen, därav drygt hälften i
mellersta Frankrike och resten i
departementen Nord och Pas-de-Calais.
Sammanlagt har antalet bågskyttar i
Frankrike av olika författare
uppskattats till mellan 40 000 och 200 000. Stör-
82
Bild 8. Målen vid
rover shooting, s. k.
stakes eller rovers.
91
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
