- Project Runeberg -  Nordisk familjeboks sportlexikon / 2. Bröstsim-Flugfiske /
101-102

(1938-1946) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bågskytte - Bågskyttesportens historia - Modernt jaktskytte med båge, av greve Eric von Rosen - Modernt bågskytte - Bågskyttematerielen, av flygdirektör H. Kjellson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

BÅGSKYTTE

1928 fällde de även sju lejon. Det visade
sig dock nödvändigt att då skjuta från lave
eller medföra en modern jaktstudsare —
ett sårat lejon kunde nämligen mycket väl
tillryggalägga ett pilskotts längd, innan
pilarna verkade.

Sedermera ha flera ägnat sig åt
jakten med båge, och i U. S. A. ha
bågskyttarna t. o. m. en särskild jakttid
någon vecka, innan gevärsskyttarnas
jakttid börjar. Jakt med båge, särskilt
på småvilt, har även förekommit i
England, och i Danmark ha bl. a. greve
Ahlefeldt och Carl Dreyer ivrat för
denna jaktform. I Sverige har bågen
endast undantagsvis använts för jakt.

Spetsen på de pilar, som användas vid

jakt på storvilt, är bred, tveeggad och
mycket skarp, varigenom den
åstadkommer en ymnigare blödning än
gevärskulan. Skadskjutna djur förblöda
därför i regel snabbt. På grund av sin
längd har pilen stor
genomträngnings-förmåga — man har sålunda exempel
på att den gått helt igenom kroppen på
en älg.

Jaktpilar, avsedda för småvilt, äro ofta
försedda med en cylinder- eller klubbformig
»spets» med plan eller svagt konvex
anslagsyta. Dylika pilar döda eller bedöva
villebrådet genom den kraftiga chocken vid
anslaget och äro särskilt lämpliga vid jakt på
ekorre, mård och andra smärre pälsbärande
djur, vilkas skinn man vill undvika att
genomborra. E. v. R-n.

MODERNT BAGSKYTTE.

Bågskyttematerielen.

Som tävlingsbåge användes numera
endast den s. k. långbågen.
Utrustningen består i övrigt av pilar och
koger, armskydd, tofs, tab och mätsticka
samt måltavla och tavelställ.

Tävlingsbågen.

Den moderna långbågen liknar i stort
sett det vapen, som användes av
vikingarna och de medeltida krigshärarna.

Den gamla nord- och västeuropeiska bågen
var omkr. 180 cm lång och gjord av en hel
trästav. Vid experiment i nutid har den
visat sig vara den mest effektiva form av
träbåge, som över huvud finns, och överträffar
alla de vilda folkslagens bågar både i kraft
och i förmåga att skjuta långt.

En båges styrka eller »vikt» mätes i
den kraft, som erfordras för att spänna
bågen till pilens hela längd (27 eng.
tum, 68,6 cm, räknat från strängens
mitt till bågens rygg). Den bör för
herrar vara 20—30 kg och för damer
12—18.

Bågens längd bör för herrar vara 170
—185 cm och för damer 160—170.

Bågens utseende framgår av bild 15.
Mittpartiet, »handtaget», 13—14 cm
långt, bör vara klätt med plysch, läder,
kork eller tygremsor. Båglemmarna
avslutas med »hornen», som ha skåror
för strängöglorna. Den yttre delen av
bågen, »ryggen», är flat, den inre,
»buken», halvrund.

113

Med hänsyn till konstruktionen
skiljer man på »helbåge», gjord i ett stycke,
»splitsad båge», där lemmarna äro
hoplimmade med splitsskarv i handtaget,
samt »delad båge», där lemmarna
förenas genom att stickas in i en hylsa,
som samtidigt utgör handtag.

Med hänsyn till materialet skiljer
man på träbågar, hornbågar och
metallbågar. Till sistnämnda grupp höra de
stålbågar, som numera allmänt
användas vid internationella tävlingar.
Träbågen kan vara gjord av ett stycke,
»selfbåge», eller av hoplimmade skikt,
»kompoundbåge».

Trä- och hornbågar.

Bästa materialet till selfbågar är idegran.
En idegransbåge måste i allmänhet
skulpteras fram för hand ur trästycket och ställer
sig därför ganska dyr (200 à 300 kr.).

Till kompoundbågar användas med fördel
hårda, elastiska amerikanska träslag, såsom
lemonwood, redwood och lance wood. Den för
dragning utsatta ryggsidan måste vara av ett
segt och spänstigt träslag och förstärkes
därför ofta med en tunn strimla, 3—4 mm
tjock, av idegran, hickory eller fiber.

Hornbågarna skulpteras ur t. ex.
vatten-buffelhorn, och bågens ryggsida måste
förstärkas med flera lager av fastlimmade
senor. Dessa bågar äro betydligt kortare än
andra. Material och form bidra till ett
utomordentligt snabbt kast, men på grund av
bågens lätthet och svårigheten att stränga
den är den mindre lämpad som
målskjutningsbåge.

102

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 13:17:09 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sportlex/2/0069.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free