Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Cykel - Cykelns konstruktion, av redaktör Paul Brewitz - Landsvägsracern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CYKEL
Bild 7. Modern landsvägsracer. Ramens höjd är 22—24 tum.
Den är försedd med såväl fram- som bakhjulsbroms.
Maskinens totalvikt är omkring 9 kg.
Tävlingscykeln.
Landsvägsracern.
En tävlingscykel skiljer sig i många
avseenden från den vanliga
promenadmaskinen. Allt material är av lättast
möjliga slag, hjulskenorna äro av trä
och betydligt smalare än
promenadcyklarnas stålskenor. Styrstången är
ned-åtböjd, och »styrarmen» skjuter med
en styrvinkelstam ut från stångkrönet.
Handtagen äro placerade nästan över
framhjulets mittpunkt, vilket gör, att
cyklisten i högsta fart har överkroppen
så gott som parallell med övre
ramrö-röret. Bromsningen sker med handbroms
på framhjulet, och då praktiskt taget
alla landsvägsracers numera äro
försedda med frinav, s. k. frikrans, kan
ryttaren vila sig medelst frigång på
maskinen.
Racercykelns nav äro försedda med
vingmuttrar för att hjulen vid ring-
Bild 8. Modern växelapparat, överföraren
(t. v. nedtill) kastar över kedjan på de olika
växelkransarna och sträcker den.
punktering skola kunna
avtagas utan skiftnyckel.
Växelapparater.
Tävlingscyklisternas
åkning underlättas av den
på senare år uppfunna
och successivt förbättrade
växelapparaten, som
fin-jaes i ett flertal modeller.
Samtliga dessa ha dock
samma princip, nämligen
att flera, vanligen tre men
även fyra, olika stora
ked-jekransar äro kopplade på
baknavet (se bild 8).
Från en avtryckare på
överröret eller framröret
går en wire ned till en »förare», som
kastar över kedjan från den ena
kransen till den andra. I åkning uppför
backar eller i motvind föres kedjan över
till största kedjekransen (minsta
ut-växlingen), på slät väg och i medvind
kastas den däremot över till minsta
kransen (största utväxlingen).
Vid svenska tävlingar, t. ex. Mälaren
runt eller Skandisloppet, användas
vanligtvis kedjekransar med 15, 16 och 17
tänder samt ett stort kedjehjul med 48
eller 50 tänder.
Bakhjulet måste vara lätt.
Trots att tävlingsryttaren strävar efter att
få sin maskin så lätt som möjligt, bör
cykelns vikt dock icke underskrida 10 kg.
Varje viktbesparing därutöver går ut över
hållfastheten och skulle medföra en alltför
stor risk för materialskador.
Bakhjulet är den del av cykeln, som
ryttaren direkt drar med sin egen ansträngning,
och den vikt, som kan inbesparas här, är
viktigare än på något annat parti av maskinen.
Den berömde franske landsvägscyklisten
Henri Pélissier har konstaterat, att 10 g, som
dras från bakhjulets periferi, äro värda lika
mycket som 2 kg på cykeln i övrigt. För att
få bakhjulets periferiska delar så lätta som
möjligt ha de professionella ryttarna hittat
på diverse knep. Ett dylikt är att fila av
ekerhuvudena bakom skenan.
En viktig del på cykeln är pedalvevarna,
ty ju längre dessa äro, desto större kraft
erhålles i trampningen. I Sverige användas
knappast längre vevar än 17 cm, men
utländska proffsryttare köra ofta med ända
till 18,5 cm vevstakar.
404 396
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
