Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Cykelsport - Bantävlingar - Bantävlingar utan pace, av direktör Thorwald Ellegaard, Köpenhamn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CYKELSPORT
1933 att lotta om tätplatsen i VM-heat,
vilka utkämpades av två ryttare, d. v. s.
samtliga lopp från och med
kvartsfinalerna.
Hur man skall bli kvitt ledarplatsen.
Den, som tvingats fram till »första
hjul», försöker oftast skifta position
genom att rulla upp i någon kurva så nära
läktarbarriären som möjligt och
därigenom förleda den efterföljande att gå
fram. Misslyckas denna plan, kan
ledaren genom ett låtsat ryck försöka
»finta» fram konkurrenten till första
platsen. Lyckas ej heller detta, har
tätmannen intet annat att göra än att
med en våldsam spurt »från spetsen»
söka tillskansa sig ett plötsligt
försprång. Detta har de största
förutsättningarna att lyckas, om spurten
igång-sättes i sista kurvan eller — ännu hellre
— ett fullt varv före mål. Ryttaren på
andra plats tvingas i senare fallet till
en långvarig kraftansträngning, som
eventuellt kan medföra, att han i
spurten ej orkar rycka fram.
Den, som ligger på andra plats, bör först
börja sin attack 300—200 m från mål.
Den ryttare, som har förmånen att
ligga på andra plats, bör däremot
aldrig spurta förrän vid utgången ur näst
sista kurvan eller före inloppet i sista
kurvan.
Från och med sista kurvan går
loppet i full spurt, och den enda
tidtagning, som förekommer i ett
sprinter-lopp, noteras på de sista 200 meterna,
vilka av de förnämsta ryttarna,
Elle-gaard, Kramer (U. S. A.), Friol, Rütt,
Hourlier, Michard och Scherens,
passerats på 11,2S, den hittills bästa
noterade tiden.
I sista kurvan bör tätryttaren hålla
så nära innerkanten som möjligt, då
han i annat fall kan riskera, att den
bakomliggande störtar sig ned på
insidan och därigenom får kortare
distans att tillryggalägga.
På banor, som äro under 250 m i
omkrets, bör attacken mot ledaren göras
före sista varvets början, ty »andra-
hjulsmannen» har med två
ytterkur-vor ett alltför stort handikap.
Bild 21. En av världsmästaren L. Michard
ofta använd taktik vid uppdragandet av
spurten.
I sista hand beror ju spurttaktiken
på vilka motståndare man möter. En
del ryttare äro oerhört snabba på de
sista 100—150 meterna men sakna
erforderlig uthållighet för en
varvs-lång spurt. Vid VM-finalen i Gent
1906 mötte Ellegaard fransmännen
Friol och Poulain, vilka båda voro
kända som ytterst farliga i upploppet.
Genom att draga upp spurten 350 m
från mål lyckades Ellegaard trötta ut
motståndarna och vann lätt.
Den vanliga taktiken är dock att
vänta med angreppet till sista kurvan
eller till 50—60 m före mållinjen. De
främsta representanterna för denna
taktik ha varit amerikanen Frank
Kramer, fransmannen Lucien Michard
och belgiern Jeff Scherens.
Man får emellertid vid denna taktik
aldrig underskatta den fara, som ett
utbrytningsförsök innebär. Vid VM i
London 1904 läto Ellegaard och tysken
Henri Meyer svensk-amerikanen Iver
Lawson gå loss 500 m från mål och
märkte faran först när Lawson fått ett
försprång på omkring 50 m. Det var
då för sent att nå svensk-amerikanen,
som ansetts som fullständig outsider.
Träningen.
En bancyklist bör starta vårträningen
på landsväg men ej avverka så långa
träningsdistanser som landsvägsrytta-
451
458
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>