Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Davis Cup, av kapten Kurt Zetterberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAVIS CUP
tionen, alla nationer utom de sydamerikanska;
pacificsektionen, alla nationer utom de
europeiska; sydamerikanska sektionen, endast
syd- och centralamerikanska nationer.
Australien har t. ex. tävlat både i den
europeiska zonen och i den nordamerikanska
sektionen, och Spanien, vars representanter,
bröderna Alonso. voro bosatta i U. S. A.,
deltog 1925 i den amerikanska zonen.
Inom de olika zonerna hopparas
länderna genom lottning. Segraren i
sluttävlingen mellan de amerikanska
sektionerna möter segraren i den
europeiska, varefter segraren av dessa
spelar »the challenge round»,
utmaningsronden, mot innehavaren av pokalen.
Den nation, som sist har vunnit cupen,
går således direkt till finalen och har
rätt att spela denna på hemmaplan.
Davis’ pokal har, sedan den instiftades 1900,
gjort en resa på över 12 000 svenska mil
enligt följande route: 1903 U. S. A.—England,
1907 England—Australien, 1912
Australien-England, 1913 England—U. S. A., 1919 U. S. A.
—Australien, 1920 Australien—U. S. A., 1927
U. S. A.—Frankrike, 1933 Frankrike (Paris)—
England (London), 1937 England—U. S. A.,
1939 U. S. A.—Australien.
Redan från första året ingraverades i
pokalen de båda deltagande nationernas
och spelarnas namn jämte resultatet.
När pokalen 1920 återkom till Amerika
från Australien, var den därför i det
närmaste fulltecknad och dessutom rätt
skamfilad. Man beslöt därför att göra
ett silverfat att ställa cupen på. 1935
kompletterades fatet med en sockel av
trä, försedd med ornament i silver och
silverplåtar för gravering.
Davis Cup (pokal, fat och sockel) är
försäkrad för 3 500 dollars.
Överlämnandet av Davis Cup, som de
första åren skedde under enkla former,
har numera blivit en mycket
uppmärksammad akt. När fransmännen 1927
efter många försök erövrat pokalen,
fördes den i triumf av en bilkaravan
genom Fifth Avenue till båten, och i Paris
mottogs det segrande laget med pokalen
högtidligt av Frankrikes president.
Endast fyra nationer ha till 1939
vunnit Davis Cup, nämligen U. S. A. 13
gånger (inkl. en walk over), England 9,
Australien 8 (inkl. en walk over) samt
Frankrike 6 gånger (se vidare tabellen).
Bröderna Doherty samt australierna Brookes
och Wilding förgrundsfigurerna före
världskriget.
När England 1900 för första gången skulle
möta U. S. A., voro bröderna Doherty
förhindrade att resa till Amerika, varför det
svaga brittiska laget blev ett lätt byte för
det amerikanska, i vilket bl. a. pokalens
donator spelade. Även den andra tävlingen
(1902), den enda i pokalens historia, till
vilken åskådarna hade fritt tillträde, vanns av
U. S. A., trots att »Dohertys» deltogo. Tredje
gången vann emellertid England, som sedan
behöll pokalen, så länge bröderna Doherty
spelade.
Sedan pokalen övergått i engelsk ägo,
började även andra europeiska nationer deltaga.
1904 deltog för första gången Frankrike, som
senare skulle bli en av
huvudkonkurrenterna om trofén, och följande år Australasien
(under denna beteckning tävlade Australien
och Nya Zeeland tillsammans t. o. m. 1922).
Det blev Australasien, som 1907 efter
seger över U. S. A. fick spela utmaningsronden
mot Englands lag, som ej längre hade
bröderna Doherty till förfogande. Deras
efterföljare voro ej starka nog att ta upp striden
med de ypperliga australierna N. E. Brookes
och A. F. Wilding och ej heller att under de
följande åren besegra U. S. A. Det blev denna
senare nation, som under de närmaste åren
fick göra resan — ehuru förgäves — till
Australien och Nya Zeeland.
1912 deltog U. S. A. ej, och Storbritannien,
som slagit Frankrike med 4—1, sände utan
större förhoppningar ett lag till Australien.
Vad ingen väntat inträffade. Storbritanniens
»second string», irländaren J. C. Parke, en av
de bästa taktiker i tennishistorien och
tävlingsmänniska som få, vann båda sina
matcher och C. P. Dixon en.
Davis Cup övergick därmed åter i europeisk
besittning. Följden blev, att antalet
deltagande nationer följande år steg till 7. Ett
svagt australiskt lag blev redan i första
omgången utslaget av U. S. A., som i challenge
round besegrade Storbritannien, trots att
Parke vann båda sina matcher.
1914 blev ett av de mest dramatiska åren
i cupens historia. I andra ronden möttes
Australien och Tyskland (30, 31 juli, 1 aug.)
i Pittsburg under olidlig spänning inför det
hotande kriget. Tyskarna förklarade sig ej
vilja spela en boll från det ögonblick kriget
var förklarat. Utgången kunde aldrig sättas
i fråga. Brookes och Wilding, båda på
höjden av sin förmåga, slogo ned allt motstånd.
När sista bollen gått, meddelades vad man
under flera timmar lyckats hemlighålla.
Kriget hade brutit ut. 14 dagar senare tillhörde
Davis Cup Australien, som besegrat
Storbritannien och innehavaren, U. S. A.
567
558
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
