Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Diskuskastning - Historik - Under antiken, av professor Martin P:n Nilsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DISKUSKASTNING Pl. 2.
DISKUSKASTNING.
Diskuskastning (ty. Diskuswerfen,
eng. discus throwing, fr. lancement de
disque, it. lancio del disco, da. och no.
diskoskast, fi. keikon heitto) är en gren
av fri idrott, vid vilken en rund skiva
(diskus) med ena handen kastas så
långt som möjligt från en ring med
2,5 m diameter.
INNEHÅLL.
Historik
Under antiken, av professor
Martin P:n Nilsson ...... 621
I nyare tid, av redaktör
Sven Lindhagen .......... 627
Den rekonstruerade »antika»
stilen, av redaktör Sven
Lindhagen ................ 632
Modern diskuskastning
Teknik
Modern »standardstil», av
major Nils Helisten ____631
»Specialstilar», av
idrottsinstruktör Gösta Holmer 637
Träning, av
idrottsinstruktör Gösta Holmer ........639
Träningsgymnastik, av
kapten Klas Särner ____ 641
Tävlingsregler, av redaktör
Sven Lindhagen .......... 643
Diskuskastning som
kroppsövning, av leg. läkaren
Theodor Julén ...........644
Tävlings- och rekordstatistik 645
Se även art. Fri idrott.
HISTORIK.
Under antiken.
Diskuskastningen har uppstått i
Grekland och har troligen från början
liksom många andra idrotter tjänat ett
praktiskt syfte, stridens.
Då hos Homeros en tillfälligtvis upplockad
sten ej sällan får tjänstgöra som vapen i
striden, torde ursprunget till diskuskastningen
vara att söka i en stridsövning.
Diskuskastningen förlorade emellertid snart sin
praktiska betydelse och övergick att bli en ren
idrott.
Enligt en annan hypotes har
diskuskastningen aldrig haft annat än ett rent
idrottsligt syfte. Man hänvisar därvid till att ett
stenkast huvudsakligen utföres av armens
sträckare, medan diskuskastets grundprincip
är en helt annan, nämligen en svängande
eller pendlande rörelse med armen, varvid
muskelarbetet utföres av armens böj are och
inåtförare (lyftare). Spjutkastet, ej
diskus-kastet, har vissa beröringspunkter med
stenkastet.
I den äldsta diskuskastningen torde
man ha använt någon lämplig sten.
I Odysséen (8, vers 186 ff.) omtalas,
att man vid tävlingar på faiakernas ö
hade en diskus av sten. Vid de
tävlingar, som anordnades vid Patroklos’
begravning (skildrade i Iliadens 23.
sång, vers 826 ff.), kastade de tävlande
en järnklump, som på samma gång
utgjorde priset, då järn var en värdefull
metall.
I historisk tid förekom, såvitt man
vet, diskuskastning ej som självständig
gren men ingick i pentathlon, den
antika -^-femkampen, som i allmänhet
förekom vid de grekiska
idrottstävlingarna.
Bilder i gravkammare och på vaser
visa, att diskuskastning var känd av
etruskerna, som torde ha lärt sig den
av grekerna. Senare förekom
diskuskastning i Rom under kejsartiden.
Antikens diskus.
De äldsta bevarade grekiska
diskusarna äro av sten och avsevärt tyngre
än senare använda (se bild 1). Redan
Bild 1. Stendiskus från 500-talet f. Kr.
Diametern är 28,6 cm, och vikten i diskusens
oskadade tillstånd torde ha uppgått till nära
7 kg. Inskriften lyder: »Från spelen.» — Bild 2.
En 1879 i Olympia funnen bronsdiskus, en
votivgåva till Zeus från en segrare.
Inskriften på framsidan lyder: »Poplios Asklepiades,
femkamparen, viger denna diskus åt Zeus vid
den 255. Olympiafesten» (241 e. Kr.).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>