Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Diskuskastning - Modern diskuskastning - Teknik - Modern »standardstil», av major Nils Hellsten - »Specialstilar», av idrottsinstruktör Gösta Holmer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DISKUSKASTNING
Bild 12. Första steget i rotationen börjar, svensken Gunnar Bergh liar lyft höger fot,
kroppstyngden vilar helt på vänster fot, medan höger ben svänges fram för att ta mark mitt i ringen.
Högra armen och axlarna i samma linje. — Bild 13. Svensken Harald Andersson skall just
sätta vänstra foten i marken efter svängen. Lägg märke till, att överlivet är något framåtfällt.
Den ovan beskrivna stilen skulle
man kunna kalla för »svensk
standardstil», och som dess mest typiske
representant framträder svensken Harald
Andersson, världsrekordhållare i
diskus 1934. Stilen i diskuskastning
varierar emellertid högst avsevärt,
framför allt i fråga om svängen (se
nedan). Två grundprinciper torde man
dock kunna återfinna i de flesta stilar:
höfterna föras i en tilltagande hastighet
från ringens bortre till dess främre
kant, högra armen och axlarna befinna
sig, när avkastet börjar, i samma räta
linje. N. H-n.
Specialstilar.
En snabb och lätt kastare kan i
regel bättre utnyttja farten i ansatsen
än en större, tyngre och långsammare.
Den kortvuxne greken S y 11 a s söker
t. ex. nå stora kastlängder genom enorm
hastighet i svängen men hinner i sitt
hastiga tempo i allmänhet ej utnyttja
höftpåskjutningen, och detsamma
gäller den ovanligt snabbe och smidige
svensken Mannerfelt. Den
sistnämnde börjar, i likhet med
amerikanen P o p e, kastet med armen och
diskusen på ryggen, en metod, som tillåter
snabbare start i svängen men medför
osäkerhet i kastet och ofta bristande
balans. Någon fördel i utkastet, det
viktigaste momentet av kastet, får man
härigenom ej.
Faran för de kastare, som ha denna
utomordentligt snabba sväng, är, att
de huvudsakligen göra kastet med
armen och ej hinna med skruvningen
av kroppen i utkastet. De kunna
därigenom ej fullt utnyttja
centrifugalkraften.
Storvuxna, tyngre kastare, som ej ha
snabbt benarbete, måste i högre grad
än de snabbare koncentrera sig på
sista delen av svängen. Det viktigaste
är därvid att i rätta ögonblicket få
armen rakt ut från axeln, så att
diskusen kommer så långt från
svängningscentrum som möjligt. Man ser
stundom — t. ex. hos italienaren
Oberweger, finnen K o t k a s och
svensken Vittinger —, att utkastet
börjar i för lågt läge och armen går
underifrån-uppåt, varigenom diskusen
lätt ställes på kant och ej bäres upp
ordentligt av luften.
Många amerikanska kastare göra
sväng och utkast så snabbt, att de efter
detsamma snurra runt ett helt varv i
ringen »av bara farten». Den förste
637
648
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
