Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Distansflygning, av kapten Karl Lorichs - Hur en distansflygning genomföres
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DISTANSFLYGNING
De tre engelska Vickers Wellesley-planen,
som 5—7 nov. 1938 satte världsrekord i
distansflygning i rak bana (se tabellen sp.
665). De startade tillsammans från den
engelska militärflygplatsen Ismailije i
Egypten och satte kurs på Darwin i
Australien. Dit kommo emellertid endast två av
planen. Det tredje måste landa på ön Timor
men blev för några timmar innehavare av
världsrekordet — d. v. s. tills de båda andra
planen landade i Darwin. — Wellesley är
försedd med en Bristol Pegasus XXII-motor
om 840 hkr.
lämna förarplatsen för att vila, äta eller
röra på sig. Radiotelegrafistens arbete
är ytterst betydelsefullt. Som exempel
på vad en god radiotelegrafist kan
åstadkomma med god materiel kan
nämnas, att vid en distansflygning i
slutet av 1938 radioförbindelse kunde
upprätthållas oavbrutet ända upp till
ett avstånd av 10 000 km från
markradiostationen.
För de små sportplanen utan radio
och automatisk pilot och med endast
1—2 man ombord blir distansflygning
någonting helt annat och ställer större
krav på besättningen.
Utrymmet är i regel på grund av den
stora bensinmängden och all övrig
utrustning ombord så begränsat, att
besättningens rörelsefrihet är den minsta
möjliga. Orientering och navigering
måste ske med hjälp av kompass,
klocka och karta (sjökort).
Orienteringen, särskilt nattetid, kan ha sina
svårigheter, då kartor över vissa
trakter endast finnas i skalan 1: 1 mill.
eller 1: 2 mill. (Vanliga flygkartor äro
i skalan 1 : 300 000.) Flygfyrar och
flygplatsbelysningar efter flygvägen
underlätta givetvis i hög grad
orienteringen. I saknad av radio kunna
sportplanen endast för kortare sträckor
tillgripa instrumentflygning. Längre
instrumentflygning fordrar ovillkorligen
radioutrustning för
positionsbestämningen.
Distansflygning är en krävande sport.
En långdistansflygare måste alltid
vara beredd på att möta dåligt väder,
även om utsikterna lova det bästa vid
starten.
En flygare på väg över ett av världshaven
berättar i några kortfattade
dagboksanteckningar om ett avsnitt av färden:
»Horisonten i sydväst visar på storm. Kl. 11,30 är
man i periferien på stormområdet.
Stigning för att passera över de tjocka, svarta
molnen rakt förut. Dock ej troligt, att
stormen kan undvikas. Vilket betyder
blindflygning, men det är man ju van vid. Innan
solen går i moln en sista titt i sextanten.
Om några minuter lönar det sig inte att
titta i den. Kl. 12,15 mitt i ovädret! Ännu i
radioförbindelse med de afrikanska
stationerna men med svårighet. Kraftiga
vindstötar från alla håll. Sikten urusel.
Stormen blir allt ursinningare med ideliga
elektriska urladdningar, som lysa upp kabinen
med ett fantastiskt ljus. Kl. 13,14 ännu mitt
i tjockaste ovädret. Sikten = 0. Flyger
absolut blint. Går ned på lägre höjd. Kl. 15,06
plötsligt slut på ovädret.» — Tre och en halv
timmes oavbruten
blind-(instrument-)flygning i det mest fruktansvärda oväder
betyder en enorm påfrestning.
Distansflygning över de verkligt stora
distanserna kan nog anses som en av
de mera ansträngande och psykiskt
påfrestande sportgrenar, som finnas.
659
656
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
