Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Distansritt - Märkligare distansritter under 1800- och 1900-talen, av ryttmästare Frank Martin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DISTANSRITT
Segraren, som red en åttaårig häst av
»jämtländsk ras», använde, inberäknat en
rast, 9t 45m. Andre man använde 10t 30m
och tredje 12t. Hästarna voro efter ritten
utan skavanker och i god kondition.
Svenska distansritter i trupp på 1870- och
80-talen.
1869 red en grupp av 10 officerare ur
Skånska Dragonregementet efter mönster från
Österrike-Ungern, ett föregångsland på
området, en distansritt Bonarpsby—Ängelholm
och åter (75 km) på 6t 15m, och samma år
redo 4 officerare vid Livregementets Husar
Corps 75 km på 5t50m.
Åtskilliga distansritter, även längre,
förekommo under 1870- och 80-talen. Sålunda
redo 13 officerare från Ridskolan 1880
Strömsholm—Linköping (23 mil) på 29t, och
fem år senare utförde strömsholmare en ritt
till Karlsborg, varvid man red 29 mil på 3
dagar och sammanlagt 49 mil på 7 dagar, två
rastedagar inräknade. Av hästarna blevo en
tredjedel urståndsatta att fullgöra denna
föga märkliga prestation. Såväl
förberedelserna för ritten som dess utförande synas
ha lämnat åtskilligt övrigt att önska, liksom
fallet varit vid flera föregående ritter. Ett
genomgående drag för 1870- och 80-talens
ritter är den stora vikt man lade vid
ryttarnas förplägnad, icke minst med sprithaltiga
drycker.
Distansritten Wien—Berlin 1892, en milstolpe.
Ett nytt skede inledde den stora
militära distansritten Wien—Berlin 1892,
vars vägsträcka utgjorde omkring 600
km. De tyska ryttarna startade från
Berlin med Wien som mål och de
öster-rikisk-ungerska från Wien med Berlin
som mål. Prisen voro betydande. Första
pris var sålunda 20 000 mark, andra
10 000 o. s. v. Sammanlagt startade 214
officerare, 116 från Tyskland och 98
från Österrike-Ungern. Segrare blev
löjtnanten greve Starhemberg,
Österrike, på »Athos», en ädel halvblodshäst,
med 71126m, närmast följd av
ryttmästaren friherre von Reitzenstein,
Tyskland, på fullblodsstoet »Lippspringe»,
med 73l 6m.
Ansträngningarna för både ryttare
och hästar voro enorma. De bäst
placerade ryttarna hade ridit, gått och
sprungit i tre dygn praktiskt taget utan
sömn eller nattvila. Segraren hade
rastat sammanlagt 11 timmar och andre
pristagaren 8.
En ryttare låg sanslös av
överansträngning i 9 timmar men uppgav icke tävlingen.
En annan höll sig vaken genom att bränna
sig i ansiktet med sin cigarrett o. s. v.
21 av hästarna stupade eller måste
avlivas, däribland »Athos» och
»Lippspringe». Offren voro alltså betydande.
Men man hade vunnit erfarenheten, att
en god ryttare på en vältränad häst
kan tillryggalägga 600 km på tre dygn
(jfr Carl XII:s och Heinricius’
prestationer!). Sedan erfarenheten en gång
var vunnen, ville man dock icke
upprepa distansritter i liknande skala.
Jönköping—Stockholm, den längsta tävling,
som hållits i Sverige.
Wien—Berlinritten gav tre år senare
uppslag till tävlingar i distansritt i
Sverige. Den första reds i Södertörn
på vintern 1895 i snöstorm och 20° kyla
med meterhöga drivor på vägarna.
Segrare blev friherre Claes Cederström på
»Forward», som tillryggalade 120 km på 8t 7m
(14.7 km/tim.).
På hösten samma år anordnades den
berömda tävlingen
Jönköping—Stockholm, 450 km. Av de 18 ryttare, som
startade, framkommo nio inom
stipulerade 72 timmar, och ytterligare två
ryttare nådde målet. Tre hästar dogo.
Segrare blev dåvarande underlöjtnanten
P. Carlberg, Svea Artilleriregemente, på
nummerhästen »Frey» (efter
fullblodshingsten »Warrenby»), 44t 22,5m. Friherre
Osborne Dickson, den ende civile deltagaren,
på irländaren »Dandy», blev tvåa med 47t 47m.
Segrarens taktindelning under ritten var
1 tim. trav, 10 min. språngmarsch bredvid
hästen, 3 min. gång. Ryttaren gjorde fyra
längre raster, den längsta 1,5 tim., och var
alltså i rörelse nästan oavbrutet i 2 dygn.
Svenska vintertävlingar med rekordtider
kring sekelskiftet.
I Sverige avstod man efter ritten
Jönköping—Stockholm från tävlingar
av liknande längd, men snart följde,
i regel varje år, tävlingar i distansritt
på 70—100 km, oftast vintertid. Inte
minst voro de ett uppskattat inslag vid
Nordiska Spelen. Vid en del av dessa
vintertävlingar nåddes tider, som
väckte uppseende utomlands och i hög
grad påverkade uppfattningen om
hästens prestationsförmåga.
675
680
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
