Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Draghundsport - Draghunden i polarforskningens tjänst, av redaktör Odd Arnesen, Oslo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DRAGHUNDSPORT
Utan hundspann skulle det aldrig ha
lyckats amerikanen Robert Peary att nå
nordpolen 1909. Peary lämnade Grants land
1 mars med 24 man, 133 hundar och 19
slädar och återvände, efter att 6 april ha nått
nordpolen, 23 april till kap Columbia. En
del av hundarna hade under färden använts
som proviant för sina kamrater.
Den polarfärd, där hunden och skidorna
bäst kommo till sin rätt, är R o a 1 d
Amundsens sydpolsexpedition 1910—12.
Vid avresan från Norge tog »Fram» 97
grönlandshundar ombord, och redan vid
depåutläggningen på sydpollandet visade de sig
synnerligen användbara. Ännu mera blev
detta fallet vid själva framstöten mot polen,
som företogs med 5 man, 4 lätta slädar och
52 hundar samt proviant och utrustning för
4 månader. Amundsen hade räknat med att
hundarna efter hand skulle användas som
proviant åt människor och sina kvarvarande
kamrater. Efter att den 14 december ha nått
polen återkom Amundsen till »Fram» 26
januari 1912 med 11 hundar och 2 slädar i
behåll efter att ha tillryggalagt 2 800 km.
Temperaturen hade i början hållit sig vid
—20 à 30 grader men var under senare delen
av färden nere i omkr. 60. I vilken
utomordentlig kondition såväl människor som djur
voro framgår därav, att man sista dagen
tillryggalade icke mindre än nära 70 km. Se
Amundsen, sp. 135.
Även sedan flygmaskinen börjat användas
i polarforskningens tjänst, har hundspannet
visat sig oumbärligt. Detta var t. ex. fallet
vid amiral B y r d s expedition till Sydpolen
1928—29, då stora godsmängder fraktades av
expeditionens 86 hundar.
Eskimåhunden är den idealiska slädhunden.
Polarhundarna, för vilka
eskimåhunden kan tjäna som typ, äro ypperliga
som dragare på grund av sin stora
muskelstyrka, sin förnöjsamhet med
avseende på mat och dryck och sin
otroliga härdighet mot köld; de kunna
ligga ute i snöstorm — under snön —
utan att taga den minsta skada.
Polar-hunden liknar till sitt yttre i hög grad
vargen, och vargartad är även hans
vildhet.
Polarforskaren Otto Sverdrup, som
följde Nansen över Grönlands inlandsis
1888—89 och förde »Fram» över
Polhavet 1893—96 samt 1898—1902 själv
ledde en expedition till områdena
nordväst om Grönland, skriver i sin bok
»Nyt land» om polarhundarna:
»Polarforskningen har två nödvändiga beting-
Bild 3. Mot norr! Ett spann eskimåhundar
under en vetenskaplig expedition 1935 i
Yukonterritoriet i n. v. Canada. — Efter
The National Geographic Magazine.
elser, skidor och hundar. Ingen
hundras når i detta avseende upp till
eskimåhunden. Den har vilddjurets
framåtanda och seghet med den tama
hundens tillgivenhet mot sin herre. Den är
den vildaste fläkten från naturen och
den varmaste från civilisationen.»
Sverdrup tillägger: »Kan man säga att
polarforskning utan skidor är ytterst
svår kan man tryggt även säga att den
är omöjlig utan hundar.»
Enligt Sverdrups erfarenhet bör varje
man ej ha mer än 8 hundar. Då man
på norska polarforskningsexpeditioner
räknar med en matranson av 1/2 kg per
dag och hund och varje hund kan dra
omkring 50 kg, kan hunden alltså dra
sin mat för 100 dagar. Tar man med
hundproviant för endast 50 dagar, kan
alltså varje hund därjämte dra 25 kg.
Vid polarexpeditioner kör man ofta
som Grönlandseskimåerna med
hundarna i solfjädersform före släden och
med var sin draglina, som samlas vid
släden i en gemensam lina. Hundarna
styras i regel med en lång piska och
735
Tryckt 18/io 39
736
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
