Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - DUell, av greve Pierre d'Hugues, Versailles, och major Nils E. Hellsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DUELL
överenskomna regler och med verkliga
vapen utkämpad strid mellan två
personer, föranledd av kränkning av den
enes ära. Duell skall äga rum i
vittnens närvaro, och de stridande skola
vara åtminstone principiellt sett
någorlunda likställda. Duellen tillgripes
mest vid sådana kränkningar, för vilka
lagen ej kan ge någon eller tillräcklig
upprättelse.
Ehuru dueller i de flesta länder äro
i lag förbjudna, förekomma de likväl
ännu på många håll, såsom i
Frankrike, Spanien, Portugal, Italien,
Tyskland och Balkanländerna.
Duell utkämpas numera antingen
med blanka vapen, som är det
vanligaste, eller med pistol. Av blanka
vapen användes i Frankrike mest värja,
i Ungern sabel, i Italien och
Centraleuropa värja och sabel.
Hur duellen uppkommit.
Duellen har säkerligen uppkommit
ur gudsdomen, ett urgammalt
rättsinstitut, som innebar att genom
gudomens förmenta bistånd slita tvister
om någons skuld eller oskuld. Man
utgick därvid ifrån att gudomen alltid
beskyddar sanning och rätt.
Holmgången, vikingamas »duell».
En form av gudsdom var envig, i
Norden under forntiden kallat h o 1
m-g å n g, varvid stridens utgång
avgjorde skuldfrågan. Holmgång ägde
ursprungligen rum på en liten holme,
som också namnet antyder, och var
liksom den moderna duellen förenad
med vissa formaliteter. Som vapen
användes vanligen endast svärd, ofta av
en viss föreskriven längd, och var och
en fick begagna tre sköldar. När dessa
voro sönderhuggna, fick man försvara
sig med vapnet. Den utmanade hade
rätt att ge första hugget.
I brist på holmar omgav man
stridsplatsen med ett stängsel. Ett sätt t. ex. var att
på marken utbreda en fäll, 5 alnar
mellan snibbarna, i vilka funnos öglor, som
fästes med träpinnar. Runtomkring fällen
uppritades med linjer tre rum, vartdera 1
fot (ung. 0,3 m) brett. I hörnen utanför
dessa linjer satte man ned fyra stänger, som
kallades h a s 1 o r. Stridsplatsen
benämndes haslad vall.
Motståndarna började striden stående
mitt på fällen. Blev någon sårad, så att det
kom blod på denna, ansågs striden avgjord.
Man fick vika tillbaka så långt, att ena
foten kom utanför haslorna; steg man
utanför med båda fötterna, betraktades det som
flykt.
En ålderdomlig duellform, som ej har
med gudsdom att göra, är ->-b ä 11
e-spänning, vilken förekommit i
folktraditionen i såväl Sverige som Norge.
Frankrike — duellens förlovade land.
På 1500- och 1600-talen voro
duellerna vanligast, och i Frankrike
stupade 1598—1608 icke mindre än omkr.
8 000 personer i duell.
Det var den tid, då en kvinnas skönhet
och charm kunde avläsas i det antal dueller
hon framkallat. Frankrike var vid denna tid
sönderslitet av religiösa, politiska och
filosofiska strider, och man tillgrep oftast som
försvar för sin mening det sämsta av alla
argument: våldet. Duell söktes av den
obetydligaste anledning, så som den
franske memoarförfattaren de Brantöme (1527
—1614) på ett ställe skriver: »Du duellerar
med en man, emedan han hostar på gatan
eller för att han väckt din hund, som sover
i solen.»
Dueller förekomma alltjämt.
Icke endast i Frankrike utan även i
många andra länder blev duellen en
samhällssjukdom, som man sökte
bekämpa genom lagar och förordningar av
olika slag. Som förut nämnts,
förekomma dueller trots allt på många håll
ännu i våra dagar. Efter världskriget
kan man likväl iakttaga en bestämd
minskning. I Tyskland är sedan 1933
den form av duell, som kallas mensur,
under vissa betingelser tillåten.
I Sverige däremot förekomma
numera ej några dueller.
I Sverige förbjöds duell redan 1590.
Förr voro dueller vanliga även i Sverige,
och trots att hertig Karl 1590 stadgade straff
för utmaning till duell och trots att detta
stadgande återfanns i Gustav II Adolfs
krigsartiklar, tilltogo duellerna så i antal,
att man genom särskild lagstiftning måste
straffbelägga själva duellerandet, först i
761
762
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
