- Project Runeberg -  Nordisk familjeboks sportlexikon / 2. Bröstsim-Flugfiske /
849-850

(1938-1946) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ekorrjakt, av överste Bertil Burén

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

EKORRJAKT

på svans, huvud och underben, samt en
ljusare röd. Båda typerna förekomma ofta
blandade i samma kull.

En svår äggplundrare.

Ekorren lever mest på vegetabilier, i
första hand barrträdsfrön, inre delen av
årsskotten av gran, nötter, ollon, bär, svamp,
frukter av alla slag m. m. Men påträffar den
ett fågelbo, plundras det skoningslöst på
både ägg och ungar. På höstarna samlar
den vinterförråd av nötter och ollon, som
den gömmer i ihåliga träd eller på marken
under löv.

I mars eller april föder ekorrhonan 3—7
ungar i något ihåligt träd eller i ett av
kvistar och mossa byggt runt bo, vanligtvis väl
gömt i någon tät gran intill stammen.
Ungarna äro vid födelsen nästan nakna och få
sin syn först efter två veckor. Åtminstone
äldre honor föda ibland en ny kull i juni
—aug.

Hur jakten tillgår.

Innan pälsen är fullhårig, d. v. s.
från början av november, bör jakten ej
börja. Ekorren är visserligen ett
dagdjur men mycket morgontidig och
börjar i första dagningen färden till den
plats, där den tänkt sig inmundiga
frukosten. Då bör ekorrjägaren vara ute
för att lyssna, ty under dessa ofta
ganska långa färder på marken springer
ekorren då och då upp på någon
trädstam och smackar eller »tjoar», d. v. s.
frambringar ett halvt morrande, halvt
sjungande läte, som höres ganska långt.
Det gäller att springa ditåt så fort som
möjligt och när man kommer i
närheten av den plats, varifrån ljudet
utgick, stanna och lyssna. Om jägaren
står absolut tyst, dröjer det ej länge,
förrän ekorren åter börjar röra sig,
ty den är för livlig och nyfiken att vara
länge stilla. Människan tyckes den i
allmänhet ej hysa någon större fruktan
för.

Har jägaren ej lyckats överraska
ekorren under dess
morgonförflyttningar, kan han
söka efter den
på betesplatserna,
som röjas genom
nedfallna
kottres-ter eller avbitna granskott. På nyfallen
snö spårar man lätt upp en ekorre,

849

ty längre förflyttningar mellan
träden gör den helst på marken. Ekorrens
spår äro lätta att känna igen (se bild).

I Norrland jagas ekorren med hund.

Den norrländske ekorr jägaren har i
alla tider använt hund, vanligtvis av
någon spetshundras. Nästan vilken
hund som helst låter dressera sig till
sådan jakt. Ser hunden blott, att
jägaren vill komma åt ekorren, och har den
varit med om att några stycken
skjutits, kan den snart konsten. Det gäller
för hunden att följa spåren, tills
ekorren gått upp i träd, och sedan skälla
ståndskall, tills jägaren hinner fram.

Salongsgevär vanligast.

Har jägaren väl upptäckt ekorren, är
jakten snart avslutad, ty skottet är
enkelt, åtminstone med hagelgevär. Det
faller av sig självt, att endast fina hagel
böra användas. Då hållen ofta bli
korta, kan det vara skäl att minska
hagelladdningen till hälften, om man
ej har gevär kaliber 20 eller 24, vilket
är att föredraga vid ekorrjakt.

Vanligen skjutes emellertid ekorren
med salongsgevär och det även av
Norrlands ekorr jägare. Därvid kan det
ej nog betonas, att kulan måste träffa
dödande, d. v. s. i huvud, hals eller
främre delen av bröstet, ty ekorren är
mycket seglivad, och en skadskjuten
ekorre söker sig till närmaste höga
gran, där den skickligt döljer sig. I
forna tider hade ekorrskytten alltid
yxa med sig för att i sådana fall fälla
trädet; ett timmerträd var på den tiden
mindre värt än ekorrskinnet,
åtminstone för skytten, som vanligen ej ägde
skogen.

»Lapp/lådda» skinn värdefullast.

Ekorren flås i allmänhet såsom de
flesta andra pälsdjur, d. v. s. genom
att skinnet uppsprättas längs
bakbenens baksida och bakifrån vränges
framåt över kroppen, »bälgflås». Det
trädes sedan upp för torkning med
köttsidan utåt på en ->tana men
vändes, innan det är fullt torrt. Ett annat

850

Spårstämpel.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 21:10:44 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sportlex/2/0487.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free