- Project Runeberg -  Nordisk familjeboks sportlexikon / 2. Bröstsim-Flugfiske /
857-858

(1938-1946) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elefantjakt, av överste Bertil Burén och kapten Peter Müller

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ELEFANTJAKT

ELEFANTJAKT.

Av överste Bertil Burén i samarbete med
kapten Peter Möller.

Elefanten, nutidens största landdjur,
har sedan urminnes tider varit
föremål för jakt, bl. a. på grund av de
värdefulla betarna, elfenbenet. Det har
framför allt varit fallet med den ena
arten av det nu levande elefantsläktet,
den afrikanska elefanten, under det att
den indiska ej i större utsträckning
jagas utan i stället infångas, dresseras
och användes som arbetsdjur.

Inom de båda huvudgrupperna av
elefanter, den afrikanska och den
indiska, finnas olika raser.

Elefantjakt i Afrika.

Den afrikanska elefanten.

Den afrikanska elefanten (Loxodonta
a/ri-cana) har kullrig panna och stora öron — då
han lyssnar, kan det vara ända till 4 V2 m
mellan öronens yttersta spetsar —, rygglinjen
är något sänkt framtill men välvd över
bakdelen. Enstaka individer nå 3,5 m höjd och
6 500 kg vikt, vilka ej anses vara
maximi-siffror, enär de uppmätts i Londons Zoo på
tam elefant. Snabelns finger är kortare och
bredare än den indiska släktingens och kan
mera liknas vid en läpp, varjämte betarna i
allmänhet bli grövre och längre. Betarnas
form och storlek växla betydligt.

Den centralafrikanska elefantens betar (den
sydafrikanska har mindre) bli vanligen
omkring 2 m långa och väga 30—50 kg. De
största betar, som påträffats — på en 1898
vid Kilimandjaro skjuten elefant —, voro
båda 3,66 m långa och vägde tillsammans
208,6 kg.

Elefanten är numera undanträngd till Afrikas
inre.

Den afrikanska elefanten var förr
utbredd över så gott som hela Afrika
med undantag av Sahara. Med
Afrikas kolonisering har emellertid
elefanten trängts undan från kustområdena
till Centralafrikas, Kongostatens samt
övre Nilens ännu orörda urskogs- och
träskområden. I dessa områden finnes
han ännu talrikt, och mindre flockar
ströva ännu omkring i hans gamla
domäner från Nilens källor och Saharas
sydgräns i norr till Sambesiflodens
vattenområde i söder.

För infödingarna är elefanten ofta

ett plågoris. En elefantflock kan på en
enda natt helt spoliera deras odlingar
genom att rycka upp majsen och äta
upp bananerna. Mången gång måste
trakten t. o. m. övergivas för
elefanternas härjningar. Likväl torde det
vara elefantbetarnas höga
försäljningspris på världsmarknaden, som mest av
allt uppmuntrat till jakt på detta djur
och bidragit till dess fortgående
minskning.

Infödingarnas jakt.

Infödingarna fånga elefanterna i väl
maskerade fallgropar, som ibland äro
smalare nedtill, så att djuret blir
hängande utan att få stöd för fötterna,
eller också försedda med en i bottnen
nedslagen, skarpspetsad påle. Stundom
gillras i en över elefantstigen
överskjutande gren en tung klamp med ett
vasst spjut, som tränger in i ryggen
på djuret och sårar det dödligt.
Infödingarnas vanliga jaktvapen, spjutet
och pilbågen, räcka ej till mot en
osårad elefant.

Däremot brukades förr och brukas
kanske ännu på sina håll ett effektivt
men farligt sätt att döda kolossen.
Utrustad med ett skarpslipat svärd,
smyger sig en djärv inföding bakifrån
inpå den under middagshettan dåsande
elefanten och skär med ett hugg av en
hälsena, vilket sätter djuret ur stånd
att förflytta sig. Sedan tillkallas
vanligen hela stammen för att döda
djuret med spjut och pilar.

Den vite mannens skjutvapen ha decimerat

elefanthjordarna.

Det var först med den vite mannens
och hans eldvapens inträngande i
Afrikas inre, som en verklig fara
uppstod för elefanten. Inför den snabba
minskningen av stammen ha många
fruktat, att hela elefantsläktet skulle
utrotas. Dessa farhågor torde
emellertid vara ogrundade. Dels finnas
betydande, träskfyllda områden och
skogar, där knappast infödingar och ännu
mindre européer kunna vistas, dels ha de
europeiska förvaltningarna överallt
infört jaktvårdslagar, som skydda de

857

858

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 13:17:09 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sportlex/2/0491.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free