Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Engelska Cupen, av redaktör Paul Brewitz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN GELSKA CUPEN
Bild 1. Från finalen om Engelska Cupen 1909 på Crystal Palace.
jande år spelades matchen på Evertons
plan i Liverpool. 1895 träffade
förbundet avtal med Crystal Palace-bolaget
om att iordningställa en plan på det
gamla utställningsområdet vid
Syden-ham utanför London. Denna anläggning
med sina väldiga naturliga läktare på
sluttningar runt planen visade sig fullt
tillräcklig några år, men 1901, när
Tot-tenham Hotspur, Londonpublikens
gunstling, nått finalen, kunde ej
heller denna kolossala arena rymma alla
åskådare. Matchen bevittnades av
110 820 personer, ett rekord, som stod
sig till 1913, då man efter vissa
utvidgningar av läktarna tog in 120 081.
1914 spelades finalmatchen för sista
gången i Sydenham, och denna final är
dessutom märklig, då den var den
första, som bevittnades av Englands
konung. 1914—15 spelades trots kriget om
cupen, men matcherna tilldrogo sig icke
på långt när samma intresse som
vanligt, och finalen, som utkämpades i
Manchester mellan Sheffield United och
Chelsea, samlade endast 50 000 åskådare.
Crystal Palaces bana hade under
kriget tagits i bruk för arméns räkning,
och när cupturncringen 1919—20 ånyo
startades, måste Football Association se
sig om efter en ny plan. Valet föll på
Chelseas plan, Stamford Bridge, där tre
finaler spelades, tills Wembleys
Stadion, som byggts till den stora brittiska
imperieutställningen, var färdigt.
883
1923 — den märkligaste
finalen i cupens historia.
I Wembley möttes 1923
års finalister, och denna
match är i många
avseenden den märkligaste i
cupens historia. West Hams
sensationella frammarsch
till slutkampen hade väckt
ett våldsamt intresse hos
Londonpubliken, och
invasionen från landsorten
var på grund av att
konungen skulle inviga den
nya, magnifika
anläggningen större än vanligt. 126 047
betalande åskådare passerade
vändkorsen.
Intäkten var 27 776 pund (c:a 527 000 kr.),
den största summa, som hittills (1939) influtit
vid en fotbollsmatch. Tiotusentals människor
togo sig in utan biljett. En publik på 150 000
var packad innanför stadionmurarna, och
massorna utanför, som aldrig kommo in,
beräknades uppgå till 200 000 personer. Matchen
måste uppskjutas en timme, medan ridande
polis rensade planen från folk, och flera
uppehåll måste sedan av samma anledning
göras under matchens gång.
Läktarna uppdelades året därpå i väl
skilda sektioner, och biljetterna såldes endast i
förköp. Samma system har sedan tillämpats,
och publiksiffran på finalerna har även
hållit sig konstant på c:a 92 000. Till 1939 års
final företogos dock smärre tillbyggnader, så
att arenan nu rymmer 100 000 åskådare.
Cuptävlingens organisation.
Om cupen spelas efter
utslagnings-systemet i fjorton omgångar, därav sex
i en kvalificerande tävling och åtta
(finalen medräknad) i den egentliga
tävlingen. Ligasystemets lag i div. III stå
jämte ett visst antal andra klubbar, som
utmärkt sig föregående säsong, över till
den egentliga tävlingens första omgång.
Denna omfattar 34 matcher, och efter
ytterligare en omgång gå 17 klubbar
upp i den första stora omgången i
början av januari, då lagen i ligans div. I
och II inträda i turneringen jämte tre
mindre klubbar, som premierats genom
att få stå över till tredje omgången.
Klubbarna dela lika på nettot, oavsett
hemma- eller bortaplan, sedan 5 % gått
881 883
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
