Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fasanjakt, av friherre Otto Ramel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
F A S AN J AKT
ursprungligen höra hemma i Asien från
Svarta havet till Japan. Åtskilliga raser
ha för jaktens skull införts till Europa
och sedan korsats med varandra. Den
fasan, som förekommer i Sverige, är
sålunda en blandning av
huvudsakligen ädelfasan (Phasianus
colchi-cus), som härstammar från trakten av
floden Phasis i Kolchis vid Svarta
havet (därav namnet), ringfasan
(Ph. torquatus), som kommer från
Östasien, mongolisk fasan (Ph.
mongolicus), från Turkestan, samt
slutligen grön fasan (Ph. versicolor),
från Östasien.
Vår »jaktfasan» varierar högst avsevärt,
men den liknar mest ädelfasanen. Den har
emellertid ringfasanens vita halsring — i
varje fall alltid spridda vita fjädrar kring
halsen. Tupparnas fjäderdräkt skiftar i
rödbrunt och grönt, huvud och hals äro
mörkgröna med metallglans, stjärten lång,
spetsig och försedd med 18 pennor, rödbruna
med svarta tvärband.
Ju mera ädelfasan det finns i stammen,
desto mörkare äro tupparna. Från den gröna
fasanen ärves en skiftning i blått och svart,
från den mongoliska vingtäckarnas vita
fjädrar. Hönorna äro betydligt
anspråkslösare än tupparna, gulgrå med mörka
fläckar och tvärband; den gröna fasanens höna
är mörkare med svarta fläckar.
Dunungarna ha kastanjebrun hjässa och gulaktigt
huvud, rödbrun rygg med svarta fläckar
och gulaktig undersida.
Fasanen har gamla anor i Europa.
Redan i det gamla Rom stod fasanen
högt i anseende. Under den tidigare
medeltiden spreds den till Frankrike
och Tyskland, där den snart kom att
inta en hedersplats på furstarnas taffel.
Den tycks nämligen ha värdesatts högre
ur kulinarisk än jaktsynpunkt.
Visserligen jagades den stundom med falk,
men då fasanen mest uppehåller sig på
marken, fick den för falk jakten ej
samma betydelse som t. ex. hägern.
Märkvärdiga förefalla de
ärebetygel-ser, som fordom visades fasanerna. I
Frankrike t. ex. svor man vid viktiga
offentliga förhandlingar »vid fasanen».
Och Filip av Burgund svor »vid den
heliga jungfrun, damerna och fasanen»
att företaga ett korståg mot turkarna!
Sitt stora anseende som sportvilt
fick fasanen först då flyktskyttet i
början på 1800-talet efterträdde jakten
med falk. Karl X av Frankrike t. ex.,
som skall ha varit en mycket
passionerad och god skytt, sköt varje år omkr.
8 000 fasaner.
Fasan i Skåne sedan 1850-talet.
De första fasanerna infördes i vårt
land av drottning Lovisa Ulrika, men
denna import misslyckades, likaså ett
senare försök av konung Oscar I, som
utplanterade fasaner på Djurgården vid
Stockholm. Den förste, som lyckades
med fasanuppfödning i Sverige, var
baron C. von Blixen-Finecke, som på
1850-talet anlade ett fasaneri på
Näsbyholm i Skåne, och i denna trakt ha
fasaner sedan dess konstant funnits.
I stor skala uppföddes fasaner av baron
Oscar Dickson, som 1880 anlade ett
fasaneri på Visingsö, vilket ägde bestånd
till 1897.
Först i början av 1900-talet började
man mera allmänt intressera sig för
fasanuppfödning i Sverige, och redan
1914 fanns en talrik fasanstam inte
endast i Skåne utan även i
Göteborgstrakten, Mälarprovinserna och
Östergötland. Under krigsåren, då
fasane-rierna på grund av brist på foder måste
läggas ned, smälte stammen samman,
men samtidigt fingo fasanerna lära sig
att klara sig mer eller mindre på egen
hand. Det uppstod en »vildfasanstam».
Efter kriget blev intresset för fasanen
allt större, och nu finnes den från
Uppland — Mälarprovinserna —
Västergötland—Bohuslän söderut i lämplig
terräng mycket talrikt och synes år
från år vinna allt större utbredning.
Fasanens levnadssätt.
Fasanen följer bebyggelsen och har
därför en säker framtid i södra delarna
av landet. Oftast uppträder den i flock
och kan, där födan räcker till och
terrängen är lämplig, förekomma i större
antal än andra vilda hönsfåglar. Den
älskar vatten, av alkärr omgivna åar,
sjöstränder med vassar, täta buskage
1025
33—NFS. II
1026
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
