Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fritt simsätt, av stadionchefen Erik Bergvall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRITT SIM SÄTT
crawlliknande simning utförd av
infödingarna i Sydamerika och visade detta
simsätt för första gången i London 1873.
Efter mönster av hans simning uppstod
trudgen-simsättet, som i fråga om
armtaget liknar crawl, under det att
bentaget består av den s. k. nordengelska
benkicken. Detta simsätt blev grunden
för den vidare utvecklingen, och i slutet
av 1890-talet hade man på
experimentell väg i England nått fram till ett
simsätt, där armsimtaget utvecklats till ett
fullständigt paddelårtag och där benen
saxades sidledes i stället för upp och
ned såsom vid crawl. Engelsmannen
J. A. Jarvis var uppfinnaren av detta
sistnämnda simsätt, vilket är det mest
crawlliknande, som konstruerats före
modern crawls uppkomst. Det skilde
sig från verkligt crawl endast däri, att
simmaren vid den drivande delen av
bentaget intog sidliggande läge med
underkroppen.
Trudgenstilen kom från England till
kontinenten, framför allt till Ungern
och Österrike. Även Australien hade en
liknande stil. Världens främste simmare
var i slutet av 1800-talet ovannämnde
J. A. Jarvis, framför allt på längre
sträckor, men även australierna nådde
goda resultat.
Av revolutionerande betydelse blev
införandet av crawl, ett simsätt, som
användes av urinvånarna på Stilla
havets ögrupper och som i början av
1900-talet infördes till Australien av två
bröder Cavill, av vilka Richard Cavill
1902 demonstrerade stilen i England.
Framför allt genom studier av i Europa
tävlande australiska simmare infördes
crawl där, och redan under 1900-talets
första årtionde började denna stil bli
dominerande på sprintersträckor. På
längre sträckor användes dock allmänt
trudgen.
Världens främsta simmare under denna
tid voro australiern C. Healy, den snabbe
ungraren Zoltan von Halmay, amerikanen C.
M. Daniels samt de båda engelsmännen H.
Taylor och T. S. Battersby, vilka
dominerade långdistanserna. Aven Sverige fick en
simmare att räkna med i Harald Julin, som
blev trea på 100 m vid OS 1908 i London
med trudgenstil.
Kanakerna övertaga ledningen.
Vid OS i Stockholm 1912 fick Europa för
första gången göra bekantskap med den
amerikanske kanaken Duke Paoa
Kahana-moku, som fullständigt kullkastade de
begrepp man dittills haft om snabbsimning.
Kahanamoku och flera andra kanaker
dominerade sprintertävlingarna under åren
närmast före världskriget 1914—18, och de
utvecklade crawlsimningens effektivitet
betydligt. Kahanamokus värsta konkurrenter
voro landsmannen Warren Kealoha samt
australierna C. Healy, W. Longworth och W.
Herald, och sprintersimningen dominerades
nu fullständigt av befolkningen kring Stilla
havets stränder, medan långdistanserna hade
sina största namn i de kraftigt
trudgensim-mande G. Hodgson från Canada och J.
Hat-field, England. Efter världskriget övertogs
ledningen på längre sträckor av de sista
storsimmare, som använde trudgen, amerikanen
Norman Ross, hans landsman Ludy Langer,
kanadensaren G. Vernot samt australiern
Frank Beaurepaire, som hållit sig i
världseliten från 1908.
Crawl blir även långdistansstil.
Ären närmast före 1920 började crawl
användas på allt längre sträckor, och från och
med åren närmast efter 1920 har detta
simsätt varit det absolut dominerande. Beviset
för att man kunde simma crawl nästan hur
länge som helst fick man 1926, då Gertrude
Ederle, U. S. A., använde det vid sin
simning över Engelska Kanalen.
1920-talet karakteriserades främst av de
väldiga striderna mellan Johnny
Weissmul-ler, U. S. A., »Boy» Charlton, Australien, och
Arne Borg, Sverige, vilka i inbördes
konkurrens oupphörligt pressade världsrekorden.
Den japanska frammarschen.
Vid OS i Paris 1924 lyckades för första
gången en japan, K. Takaishi, nå en final, och
vid följande OS blev samme man trea.
Under följande år gjorde Japans fristilssimmare
stora framsteg, och vid OS i Los Angeles
1932 vunno japanerna dubbelsegrar på både
100 och 1500 m, under det att Clarence
Crabbe på 400 m lyckades rädda segern åt
U. S. A. före fransmannen J. Taris, som
under denna tid var Europas främste simmare.
Sedan dess har Japan haft ett stort antal
fristilssimmare av världsklass, bland vilka
främst må nämnas sprinterna Y. Miyazaki,
M. Yusa och S. Arai samt
långdistanssim-marna S. Makino, K. Kitamura, H. Negami,
N. Terada, S. Uto och T. Amano.
435
436
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
