Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fäktförbund - Fäktmask - Fäktmästare - Fäktning, av major Nils E. Hellsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FAKTMASK
ska Fäktförbundet, med S. Drakenberg,
den egentlige initiativtagaren, som
förste ordförande. Förbundet är
anslutet till Internationella Fäktförbundet.
Förbundets största uppgift hittills har
varit anordnandet av fäkttävlingarna
vid OS 1912, vilkas utomordentliga
organisation sedan fått tjäna som mönster
för många stora internationella
tävlingar. Den drivande kraften var
dåvarande ordföranden E. Fick.
Förbundet anordnar SM sedan 1911,
låter anordna DM, JM, AM och
skol-mästerskap (individuella och lag) samt
instiftade 1930 ett -Hiäktarmärke.
Vid förbundsmöte har varje ansluten
förening 1 röst. Styrelsen består av 9 medl. med
5 suppleanter.
Ordf. i Svenska Fäktförbundet ha varit:
Sten Drakenberg 1903—09; E. Fick 1909—12;
C. G. von Platen, E. Fick, C. Hjorth 1912—20;
E. Sörensen 1920—25; C. Tersmeden 1925—26;
H. Peyron 1926—32; Ä. Grönhagen 1932—36;
G. Dyrssen från 1936.
Till förbundet voro 1940 anslutna 43
föreningar med 12 208 medl., av vilka 120
innehade internationell licens. Förbundet utfär-
dar sedan 1936 nationell amatörlicens,
obligatorisk för deltagande i nationell tävling (1940
äro 400 licenser utfärdade). N. H-n.
Fäktmask (fr. masque, eng. mask, ty.
Maske) är ett av starkt, tätt galler
bestående skyddsmedel för huvud och hals
vid fäktning.
Den skall nedtill vara försedd med
b a v e 11 e, ett av flerdubbelt tjockt, starkt
tyg förfärdigat skydd för den mot
motståndaren vända sidan av halsen. Vid
internationella tävlingar och SM skall fäktmasken
vara vit. N. H-n.
Fäktmästare (fr. maitre d’armes, it.
maestro di scherma), lärare i fäktning,
som efter genomgångna, vanligen
mycket omfattande kurser och prov avlagt
offentlig examen och däröver erhållit
diplom. I Frankrike utfärdas sådana
diplom dels vid fäktskolan i Joinville
för militärt utbildade, dels av Académie
d’Armes i Paris för civilt utbildade. I
Italien utfärdas diplom av Accademia
Fascista. N. H-n.
FÄKTNING.
DEN RIDDERLIGASTE AV IDROTTER.
Av major Nils E. Hellsten.
Fäktning (fr. escrime, it. scherma, sp.
esgrima, ty. Fechten, eng. fencing) är
konsten att strida med blanka vapen.
Till blanka vapen räknas följande
huvudtyper: dolk, svärd, värja, sabel och
florett samt stångvapen. Av
stångvapen, d. v. s. vapen, försedda med stång
(skaft), kunna nämnas hillebard för stöt
och hugg, bardisan, pik och lans
endast för stöt samt gevär med
bajonett.
Fäktningen har av ålder även
benämnts fäktkonst. Man har också talat
om fäktningen såsom vetenskap,
varvid man stöder sig på dess
lagbundenhet och strävan efter enkelhet i
sammanbindningen av olika rörelser.
Under medeltiden var det de laglösa
förhållandena, som tvingade var och en
att skaffa sig kunskaper i fäktning.
Samtidigt var fäktningen en idrott med
tävlingar, särskilt i form av tornerspel,
vilka samlade stora åskådarskaror ur
alla samhällsklasser. Under 1500-,
1600- och 1700-talen bidrog framför allt
-^-duellen till fäktningens utbredning.
Under dessa århundraden övergick
fäktningen från att ha varit var mans
egendom till att huvudsakligen utövas av
de högre samhällsklasserna, av
studerande vid universiteten och av
militären. Dess värde som idrott rönte ökad
uppskattning, vilket gjorde, att när
duellerandet minskade och på sina håll
helt förbjöds, fäktningen ej därmed
försvann. I våra dagar är det uteslutande
på grund av sitt stora idrottsliga värde,
som fäktningen är spridd och utövad
över så gott som hela världen.
503
504
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
