Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fäktning, av major Nils E. Hellsten - Fäktkonstens historia - Den spanska skolan - Den franska skolan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
F AKTNING
Carranzas efterföljare och hängivne
lärjunge var L. P. de N a r v å e z, som författade
en lång serie arbeten, i vilka han närmare
utlade sin mästares idéer. Än mer
svårbegripliga ha dessa blivit hos en annan
eftersägare, G. Thibaust. Han utgav
1628 i Leiden ett praktverk, i vilket han på
grundval av »le cercle mystérieux» (»den
mystiska cirkeln») utreder fäktkonstens
hemligheter.
Den spanska skolan försvinner på 1700-talet.
Den spanska skolan fortsatte att
isolera sig, oemottaglig för alla nyheter.
Under de närmaste 125 åren utkom en
hel del arbeten, vilkas författare
ansträngde sig att bevisa riktigheten av
Carranzas och Narvåez’ idéer.
Ett försök att modernisera den
spanska skolan gjordes av fäktmästaren J.
N. P e r n a t, som 1758 utgav en bok,
i vilken han sökte sammansmälta den
spanska skolan med den italienska och
den senare tillkomna franska. Det blev
emellertid bara ett försök. Snart
övergick man till att fäkta efter fransk eller
italiensk skola. Den spanska skolans
saga var all.
Den spanska skolan tillämpades så
gott som endast i Spanien, den
italienska i det övriga Europa, på sina håll
visserligen något uppblandad. Detta
hindrade emellertid ej, att det i vissa
länder fanns nationellt präglad
fäktning.
Den franska skolan.
Trots det redan på 1500-talet
lidelsefulla intresset för fäktning i Frankrike
dröjde det länge, innan man där kom
med några självständiga uppslag, som
kunde föra fäktkonsten framåt. Man
hade tyska och senare även italienska
lärare, och först 1567, då Académie
d’Armes grundades av Karl IX, fick
Frankrike egna, högt kvalificerade
lärare.
Den franska fäktskolans fader är L e
Perche du Coudray, som 1635 i
Paris publicerade sitt mycket
uppseendeväckande arbete »L’Exercice des
armes ou le Maniement du fleuret».
Hittills hade parad och ripost i
utförandet sammandragits till en rörelse,
ett tempo. Le Perche införde den
delade paraden och riposten, d. v. s.
parad och ripost i två tempon. Först nu
kan man således tala om en parad i mo-
Bild 11. Den högra fäktaren har anfallit,
den vänstra parerar kvart med dolken och
stöter omedelbart därefter i höga linjen.
Bild 12. I stället för vänsterhandsdolk
kunde man också använda en kappa. Bilden
visar hur fäktaren till höger har kastat sin
kappa över motståndarens värja, varigenom
han bundit denna, varpå han omedelbart
stöter.
dem mening. Le Perche är den förste,
som framhåller ripostens betydelse:
»När en parad är lyckligt utförd, är
riposten en säker stöt», skriver han,
och det är detta, som gör, att man kan
tala om uppkomsten av en ny skola.
Riposten kunde i sin tur pareras och
följas av konterripost o. s. v. Detta
framtvang klara paradlägen, som måste
sammanfalla med gardlägena, vilket
medförde, att begreppet gard nu måste
få en ny betydelse. Förut var gard
första delen av ett anfall, men nu blev
den ett läge, en ställning, i vilken man
är skyddad i en viss linje och från
vilken man också kan anfalla.
Äran av att först ha klassificerat
parader och stötar tillkommer Charles
Besnard i ett arbete 1653. Han
använde fyra gard och skriver, att detta
tvingade till fyra engagement, som
öppnade fyra blottor, vilka i sin tur
möjliggjorde fyra dégagement, som
också kunde utföras som finter.
522 564
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
