Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fäktning, av major Nils E. Hellsten - Fäktkonstens historia - Den franska skolan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
F AKTNING
Bild 13—14. Spansk fäktsal i början av 1600-talet. De fäktande paren rörde sig inom den »mystisk
förflyttningarna skedde vanligen med små, korta steg. Svårlärd, formbunde
Den korta värjan avlöser rappiren.
Den tvära övergången från parad till ripost
i den nya skolans fäktning framtvang ett mera
lätthanterligt vapen, framför allt ett med
kortare klinga än den långa rappiren. Så
Bild 15. Man använde ända in på 1800-talet
även vänstra handen att parera med. — Ur
Dånet, »L’Art des armes» (1766).
skapades »la courte épée», den korta värjan.
Då hugget helt försvann från värjfäktningen,
kunde man minska tyngden utan att därför
minska styrkan genom att använda den
3-kantiga stukatklingan (d. v. s. med sidorna
urholkade). Sådana klingor hade varit kända
långt tidigare men mycket litet använda, då
man ej kunde hugga med dem.
La courte épée med stukatklinga var
allmänt i bruk i Frankrike omkring 1650, i
England omkring 1660—70. I Spanien,
Italien och t. o. m. i Tyskland höll sig rappiren
kvar ännu nära 100 år.
Hur floretten uppkom.
Redan tidigt (antagligen på 1500-talet)
använde man ibland vid övningsfäktning
särskilda vapen, i spetsen försedda med en liten
kula, som var omlindad med läder. Vapnet
liknade för övrigt rappiren, som den skulle
ersätta, men fästet var enklare. När sedan
den franska skolan helt uteslöt hugget,
kunde klingan göras böjlig, och så uppkom flo-
retten i mitten på 1600-talet. Fästet liknade
dock länge det vanliga värjfästet.
Fäktningen under »l’ancien réginie».
Den franska skolans teorier
utvecklades i rask takt. Bland föregångsmän
må nämnas (utgivningsåret för
vederbörandes huvudarbete anges inom
parentes): de Lyancour, som
uppfann coupé (1686), L a b a t (1690),
tillhörande en fäktmästarfamilj, som
verkat i Toulouse från senare delen av
1500-talet, P. J. F. Girard (1736),
marinofficer och icke fäktmästare, som
bl. a. beskriver konterparaderna, samt
G. Dånet (1766), som försökte sig på
en ny terminologi och vars arbete och
nymodigheter, av samtiden underkända,
i en senare tid rönt stort erkännande.
Man fäktade med hatt och peruk på
och var efter slutad match ej varmare,
än om man hade dansat en menuett.
Fäktningen var på väg att bli för
fullkomlig, för regelrätt, för konstlad,
kraften hade fått vika för stilen.
En fäktmask hade uppfunnits, formad
efter ansiktet och med hål för ögon och
mun, men den användes mycket sällan. Den
var heller inte så nödvändig.
I fråga om fäktrörelserna lade man vid
försvaret stor vikt vid att vika undan med
kroppen; volter, d. v. s. steg ur linjen,
funnos i mängd, och vänstra handen användes
ännu vid försvaret. Man hade visserligen
inte vänsterhandsdolk men fick ändock ett
rikt bruk för vänstra handen till
undanfö-rande eller fasthållande av motståndarens
524 564
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
