Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fäktning, av major Nils E. Hellsten - Fäktkonstens historia - Den franska skolan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
F AKTNING
cirkelns» hemlighetsfulla linjer. Kroppen hölls nästan rak, vänstra armen ledigt utmed sidan, och
och stel var den spanska skolan. — Detalj ur G. Thibausts praktverk (1628).
klinga. Awäpningsrörelser förekommo i
mängd, dels i form av kraftiga strykningar
och slag med vapnet, dels med vänstra
handens hjälp.
Fäktmask med stålnät uppfinnes.
I slutet av 1700-talet uppfanns av
de La Boëssière en mask utan
hål för ögon och mun, som med ett
välvt stålnät skyddade ansiktet utan
att hindra vare sig syn eller andning.
Användningen av denna mask skapade
mer liv i fäktningen.
Boëssière förtjänar framför allt nämnas
som skicklig lärare, vilken bland sina elever
kunde räkna alla tiders störste fäktare,
chevalier de Saint-Georges. Denne började
fäkta, när han var 13 år, och hade vid 17
ingen jämbördig motståndare.
Gomard, 1800-talets store systematiker.
Gomards arbete »La théorie de
l’Escrime» (1845) är den grund, på
vilken den moderna fäktkonsten vilar. På
ett glänsande sätt har han lyckats
definiera och ordna fäktrörelserna och
skapa klarhet över själva fäktningen.
Gomard ger linjerna deras nuvarande namn
(höga yttre, höga inre o. s. v.) och hänför
dem endast till klingans ställning. Därav
följa våra åtta engagiment, gardlägen och
parader. Han utdömer avväpning och
Volter, men märkligt nog tillåter han
fortfarande i vissa fall användande av vänstra
handen.
Själva fäktningen vid denna tid
skedde efter stränga regler: träff ytan
var inskränkt till att omfatta blott en
viss del av bålen, stötarna fingo endast
526 564
räknas, om de utförts rätt. Fäktningen
hade blivit en lek, ett vackert
skådespel, där målet var skönhet och
harmoni — men där man hade tappat bort
fäktningens idé: kampen, som utmynnar
i stöten, med, vilken man segrar.
Den moderna värjfäktningen uppstår.
Under senare hälften av 1800-talet
började man emellertid på en del håll
reagera mot den tvångströja, som
omslöt fäktningen. Särskilt gällde detta
ungdomen. Den ville kämpa, den ville
träffa, d. v. s. besegra motståndaren —
sak samma hur. Det var också från
ungdomen de nya signalerna kommo.
Man nöjde sig ej med att riva bort alla
överenskommelser om begränsad
anfallstavla o. s. v., man lämnade
floretten och gick över till ett nytt vapen,
värjan.
I ett utomordentligt arbete, »Le jeu
de l’épée» (1887), klargör Jules
Jacob värjfäktningens principer, som
kunna sammanfattas så, att varje stöt
räknas, var och hur den träffar, endast
den träffar före motståndarens och
därigenom skulle stoppat hans anfall,
om spetsen varit skarpslipad. —
Modernast utformad är värjfäktningen
av Joseph Renaud i »Traité
d’Escrime Möderne» (1928).
Florett och värja, båda eller endera?
Den nya värjfäktningen vann snabbt
terräng. Dess starka realism, möjlig-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
