Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fäktning, av major Nils E. Hellsten - Taktiska råd och anvisningar - Florettävlingen - Värjtävlingen - Sabeltävlingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÄKTNING
ningar vid hans försök att fånga klingan, vid
försvar att hålla spetsen rörlig och att icke
låta motståndaren fånga klingan.
Värjtävlingen.
Värjtävlingen är ett nervspel. Den
vinner, som vid i övrigt något så när
lika förhållanden bäst behärskar sina
nerver. Tänk aldrig: »Nu måste jag
anfalla», utan »jag anfaller icke, förrän
min chans har kommit».
Det är på värja speciellt två saker,
som man snarast bör utforska: var är
motståndarens hand mest sårbar och
hur sköter han sitt försvar — är det
med spetsen, d. v. s. genom motanfall,
eller med sidan av klingan, d. v. s.
genom parader, i vilket fall hans spel blir
något florettbetonat.
Om man genast vid gardgången i
början av matchen hos motståndaren ser
en stor blotta, som ligger liksom
upplagd, bör man misstro denna. Det kan
vara en fälla. Man bör därför med all
kraft göra ett låtsat anfall mot blottan
och fullfölja anfallet i en andra
intention.
Mot en okänd motståndare bör man
ej börja en match med att invitera
honom till stöt mot handen genom att föra
denna åt sidan. Motståndaren kan vara
snabbare än man själv.
I värjfäktning bör man aldrig göra
ett anfall mot bålen utan föregående
fint mot handen eller förberedelse av
froissement eller prise de fer.
En motståndare med sträckt arm är
alltid besvärlig. En fäktare av denna typ
räknar alltid med att få arbeta sig fram till
ett utgångsläge för en viss bestämd stöt.
Detta måste då förhindras, och därför bör
man aldrig upphöra att med spetsen
oavlåtligt och på olika sätt hota hans hand — det
stör honoirr mycket och får honom att förr
eller senare blotta sig. Spelet mot handen
kan avbrytas av en plötslig stöt mot knä eller
lår eller av en marsch i förening med
fångande av hans klinga och utfall mot kroppen.
Flèche utföres vanligen i förening med
liement. För att den skall lyckas, fordras
absolut ett mycket noga bestämt
utgångsläge, eljest är den lätt att undvika.
Flèchö-ren skall förhindras att komma i
utgångsläge genom att man håller spetsen rörlig
och växlar avstånd; lyckas han likväl, bör
man använda florettparad.
Mot en »florettfäktare», d. v. s. mot en
fäktare, som tränar och tävlar på florett
och värja samtidigt, bör man ovillkorligen
hålla spetsen väl i linjen, möta hans anfall
liksom också hans konterripost med
motanfall och på hans ripost söka remisen. Man
kan nämligen utgå ifrån, att en sådan
fäktare har stor snabbhet i och gör långa
utfall helst mot bål eller överarm, att han
försvarar sig med florettparader och ej med
spetsen samt att han har god förmåga att
undvika försök att fånga klingan.
En motståndare, som för varje anfall
retirerar just så mycket, att man icke når honom,
och samtidigt kanske också sträcker, verkar
möjligen ofarlig men är ofta motsatsen. I
regel har han ett mycket begränsat spel. Mot
en sådan fäktare stå i huvudsak två vägar
öppna: antingen att själv driva ett mycket
lugnt och avvaktande spel och därigenom
förmå honom att anfalla eller, om detta icke
lyckas, att pressa honom ytterst häftigt och
vara beredd att på hans anfall, som då
vanligen kommer, göra motanfall.
På värja är en vänsterfäktare en vida
besvärligare motståndare än på florett, vilket
bl. a. framgår av att — ehuru få till antalet
i förhållande till högerfäktare — så många
vänsterfäktare påträffas bland den senare
tidens främsta värjfäktare, t. ex. Gaudin och
Buchard. Bland orsakerna härtill må endast
framdragas en, som dock torde få anses
mycket betydelsefull: högerfäktaren förändrar
vanligen sitt spel, t. o. m. sin gard, när han
kommer mot en vänsterfäktare, då denne
däremot alltid fäktar lika, vare sig han fäktar
mot en högerfäktare eller mot en annan
vänsterfäktare. Det bästa rådet är därför, att man
mot en vänsterfäktare skall fäkta som man
brukar, framför allt aldrig gå ifrån sin
vanliga gard. Man bör tänka på att skydda
särskilt överarmen från yttre sidan.
Sabeltävlingen.
För sabeltävlingen gälla i taktiskt
hänseende i stort sett samma principer
som för florettävlingen.
Man bör vara försiktig med hejdhugg,
vilka motståndaren lätt kan vända till
sin favör, om de användas ofta.
Man bör icke anfalla utan att först
ha fångat motståndarens klinga.
Vänsterfäktaren har vanligen svårast
att skydda sig för hugg mot ryggsidan
lågt och mot motsatta (d. v. s. högra)
sidan av huvudet.
565
566
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
