Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gladiatorsspel, av professor Martin P:n Nilsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GLADIATORSSPEL
Gladiatorerna rekryterades mest bland
krigsfångar och förbrytare.
Disciplinens hårdhet förklaras till stor
del av beskaffenheten hos det
människomaterial, som ägnade sig åt detta
livsfarliga yrke. Ofta var det krigsfångar, som
tvingades därtill, eller också förbrytare,
vilka dömts till detta straff, som jämte
straffarbete i bergverken ansågs vara det
hårdaste. Andra voro slavar, som deras
herrar bestämt till detta yrke. Slutligen
hände det, att fria män i förtvivlan eller
av pervers lust för yrket frivilligt läto
värva sig till gladiatorer.
Om en gladiator genom tur och
skicklighet bestod striderna med livet i behåll,
befriades han från plikten att uppträda,
erhöll först som tecken därpå en käpp
av trä (rudis) och frigavs sedermera. Vid
kejsartidens slut stadgades en frist av tre
år för befrielse och av fem år för
fullständig frigivning.
Att gladiatorerna noga övervakades,
höllos instängda i sina kaserner och
från-togos vapnen utom vid övningarna är
ganska begripligt, då ju en dylik skara
vapenövade och dödsföraktande män var
en verklig samhällsfara.
Gladiatorsuppror voro icke okända. Det mest bekanta
inträffade år 73 f. Kr., då gladiatorn
Spar-tacus jämte trettio kamrater bröt sig ut
ur en gladiatorsskola i Capua och flydde
till Vesuvius. Han lyckades skaffa sig
och de sina vapen, samlade stora skaror
förtvivlade omkring sig, besegrade flera
romerska härar och blev först efter tre
år övervunnen.
Gladiatorerna voro mycket populära.
Trots allt elände utbildades bland
gladiatorerna en stark känsla för yrket och
dess ära. Många voro missnöjda, om de
icke fingo tillfälle att uppträda; de höllo
det också för nesligt att kämpa med
underlägsna motståndare och för en ära att
taga emot svåra sår utan att jämra sig
och möta dödsstöten utan att klaga.
Segrarens belöning var icke ringa och t. o. m.
stor, om han var en framstående
gladiator. På själva arenan frambars till
honom en skål med guldmynt. Veteraner
Gladiatorsstrid. Den besegrade gladiatorn (t. v.)
sträcker i fallet fram högra armen för att be
om nåd. — Mosaik i »Romerska villan» i Bad
Kreuznach.
kunde begära mycket höga honorar, om
de åter skulle förmås att uppträda på
arenan. Starkast verkade säkerligen
begäret att utmärka sig inför publikens
ögon.
Romarna ansågo gladiatorsspelen vara
en uppfostran till krigisk duglighet och
manlighet; sällan hördes också någon
protest i humanitetens namn, utom t. ex.
hos filosofen Seneca. Först kristendomen
gjorde slut på gladiatorsspelen.
Konstantin den store förbjöd dem 325 i Byzans,
där de aldrig fattat riktigt fast fot. I
Italien fortsatte de ännu ett århundrade,
tills kejsar Honorius (384—423) först
stängde gladiatorsskolorna och slutligen
helt förbjöd gladiatorsspelen.
Gladiatorsspel omväxlade med djurstrider.
Det i modern tid med gladiatorsspelen
mest jämförbara är de spanska
tjurfäktningarna, och dessa härstamma säkerligen
från antikens djurstrider, vilka höllos
omväxlande med gladiatorsspelen.
Djurstriderna brukade äga rum på förmiddagen,
medan eftermiddagen ägnades åt
gladiatorsspel. Den första djurstriden i Rom
omtalas ha ägt rum 186 f. Kr.
Såsom ovan nämnts, utvidgades
gladiatorsstriderna ibland till verkliga
batalj-scener. Även strider till sjöss uppfördes
till folkets förlustelse. Ofta kunde därvid
709
710
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
