Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gryt - Grythundar →Jakthundar - Grytjakt, av överste Bertil Burén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GRYTJAKT
Även vargens och lons lyor ligga i regel i
berggryt (-^-Vargjakt, ->-Lojakt). Likaså
användes benämningen gryt om de hål, där utter
och mård stundom välja sin daglega
(-^Utter-jakt, ->-Mårdjakt). Däremot kallas kaninernas
jordhålor helt enkelt kaninhål. B. B.
Grythundar ->Jakthundar.
GRYTJAKT.
Av överste Bertil Buren.
Grytjakt kallas det jaktsätt, som avser
att komma åt vilt, vilket tagit sin tillflykt
i gryt. I regel gå endast grävling och räv
i gryt men i undantagsfall även hare, om
den skadskjutes eller tröttköres.
Grytjakt på grävling.
Vanligaste föremål för grytjakt är
grävling. Den erforderliga utrustningen
utgöres främst av en god grythund, spade,
spett, ficklampa och smidiga spön av olika
längd. Klokt är att även ta med
klor-amin och bomull för tvättning av
hundens sår, om strid skulle uppstå.
Vid ankomsten till grävlingsgrytet
undersökes först om grytet är sådant, att
man verkligen har utsikt att hjälpa
hunden i arbetet. Är grytet otillgängligt för
spett och spade, gör man sålunda
klokast i att jaga grävlingen på annat sätt
(->Grä vling j akt).
Om man skall jaga i grytet beror också i viss
mån på grythundens storlek och vanor. En
liten, smidig hund, ej alltför skarp och envis,
är det sålunda mindre risk att släppa ned än
en grov, hetsig och envis hund.
Grävlingen låter sig sällan utdrivas.
Grävlingen låter sig mycket sällan
utdrivas, om grytet är stort nog. Man måste
därför arbeta sig fram till djuret för att
få slut på jakten.
Har undersökningen visat, att det finns
möjlighet att hjälpa hunden i hans arbete,
och de yttre tecknen utanför grytet tyda
på att det är bebott (grävlingen har
alltid ett avträde ett stycke utanför
ingången), släpper man ned hunden utan
halsband i den mest använda ingången
och väntar och lyssnar. Hunden måste
kanske genomsöka grytet flera gånger,
innan den finner legan, och det händer,
att hunden kommer upp utan att ha
funnit grävlingen. Man bör då undersöka
om det ej finns andra ingångar och
släppa ned honom i ett annat hål. Är
grävlingen hemma och hunden kan sin
sak, kommer till sist ståndskallet.
Har man ej sett hunden på 5—10 min. och
ingenting hört, bör man dels lyssna i de olika
ingångarna, dels lägga örat mot marken på
olika platser ett stycke från ingångshålen.
Jorden kan uppsluka ljudet, så att det är svårt
att uppfatta skallet. Hör man hunden, söker
man fastställa, varifrån skallet utgår, och man
bör även med tillhjälp av i ingångshålet
instuckna spön söka beräkna riktningen på den
gång, i vilken striden pågår. Ibland kan
grävlingen ligga ganska långt åt sidan, varför man
bör lyssna åt olika håll. Det är klokt att vänta
något, tills man har anledning att tro, att
striden under jorden stabiliserats.
Grävlingen drager sig i allmänhet tillbaka
för hunden till någon kittel, där han gör stånd.
Det kan också hända, att han, om jordmånen
är lös, går undan för hunden och söker gräva
fram jord och stoppa igen gången mellan sig
och hunden — »förklyfta sig». En rutinerad
hund skall då angripa grävlingen så hastigt
bakifrån, att han måste vända sig om och
försvara sig. Hunden skall sedan hålla sig så
nära grävlingen den kan utan att själv bli
sönderbiten.
»Nedslaget».
När jägaren hör, att skallet ej flyttar
sig, är tiden inne att göra »nedslag»,
d. v. s. gräva sig ned till stridsplatsen.
Man tager från början upp gropen så
stor, att man kan komma åt att använda
spaden och kasta upp sanden, även sedan
man kommit ned ett par meter. Omkring
l1/2 m längd och 3/4 m bredd är det
vanliga. Hela tiden måste man lyssna för att
kontrollera, att skallet ej flyttar sig.
Skulle så ske, får man vara beredd att
göra upp en ny plan för nedslaget. Bäst
är att komma ned omedelbart bakom
hunden. Ju närmare denne man kommer,
dess försiktigare måste man vara med
spaden och spettet, så att man ej skadar
hunden.
När man når ned till gången, blir hunden
ofta hetsad att gå ivrigare till anfall. Man bör
då söka få tag i hundens bakben och lyfta upp
honom och samtidigt hålla en pistol eller bössa
färdig, ty ofta följer grävlingen efter för att
kasta sig ut. Kommer ej grävlingen fram av
sig själv, söker man hastigt vidga hålet, lyser
in med ficklampan och kan då i regel skjuta
829
830
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
