Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gång - Gångsportens historia, av redaktör Sven Lindhagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GÅNG
na gingo endast 12 timmar om dagen,
ibland tävlade par, och tävlingen pågick
under sex dagar utan avbrott. De båda
gångarna, som bildade ett par, hade rätt
att när som helst avlösa varandra.
Genom att fördomsfria promotors frikostigt
fördelade världsmästartitlar uppstod en viss
oreda. Ar 1878 uppsatte emellertid en engelsk
parlamentsledamot, John Astley, ett bälte, vars
innehavare både i England och U. S. A.
betraktades som världsmästare. Förste innehavare
blev amerikanen D. 0’Leary, som året förut
besegrat den tidens mest berömde yrkesgångare,
0’Learys landsman E. P. Weston.
G&ng på kontinenten och i England.
I slutet av 1800-talet började
gångsporten vinna insteg på kontinenten. I
Tyskland voro distansmarscher Berlin—
Wien, Dresden—Berlin o. s. v. populära
årtiondena kring sekelskiftet, och i
Frankrike hade gången en glansperiod
1902—05.
I några kontinentala länder, främst
Frankrike och Schweiz, har gångsporten
senare utvecklat sig efter helt andra
linjer än annorstädes. Där ha, vid sidan av
de under de nationella idrottsförbunden
sorterande gångförbunden, bildats
fristående organisationer, som sinsemellan
etablerat ett internationellt samarbete
(Union Internationale de Marche).
Dessa förbund, som räkna både amatörer och
professionella bland sina medlemmar, ägna sig
huvudsakligen åt långdistansgång på bana och
landsväg. De förnämsta landsvägstävlingarna
äro, utom ett av Union Internationale de Marche
årligen i Luzern anordnat »Europamästerskap»
på en distans av 170 km, i Frankrike den sedan
1926 anordnade tävlingen Paris—Strasbourg
(något över 500 km) och Circuit de l’Est (209
km), i Schweiz Zürich—Bern (123 km), Zürich
—Lausanne (218 km), Zürich—Genève (278 km)
och kantonen Zürich runt (302 km). Bland
tävlingarna på bana märkes Criterium
Fran-gais, som med 100 km torde vara världens
längsta gångtävling på bana.
I England är intresset för gång
alltjämt mycket stort. För landsvägsgång
existerar en särskild organisation,
British Road Walking Association.
Den internationella gångsporten stimulerades
av gångens upptagande på OS-programmet.
Från 1906 ingingo gångtävlingar på
bana i programmet vid OS t. o. m. 1924.
946 958
Bild 2. Från den första matchen, i Gilmore’s
Garden, New York, om de professionella
gångarnas förnämsta trofé, ett av John Astley skänkt
bälte. Amerikanen Daniel 0’Leary vann över
landsmannen John Hughes. — Efter en
teckning i Frank Leslie’s Illustrated Weekly, 1878.
Vid OS i Amsterdam 1928 förekom ej
gång, men vid OS i Los Angeles 1932
upptogs denna idrott på nytt i form av
en landsvägstävling på 50 km, en gren,
som även ingått i programmet för de
sedan 1934 anordnade EM. Ar 1938 beslöt
emellertid Internationella
Idrottsförbundet att återupptaga gång på bana (10 000
m) vid OS.
I slutet av 1800-talet dominerades den
internationella gångsporten av engelsmän och
amerikaner. På 1870- och 80-talen utkämpade H.
Webster och H. Venn, England, samt E. E.
Merrill, U. S. A., hårda strider; på 1890-talet
voro H. Curtis och S. Liebgold de bästa i
England, resp. U. S. A. Vid OS i London 1908
dominerades gångtävlingarna av engelsmännen
G. E. Larner *h E. J. Webb. Den senare
deltog även vid OS i Stockholm 1912 men blev
där slagen av kanadensaren G. H. Goulding,
som var en ypperlig gångare på distanser upp
till 10 000 m och satte flera världsrekord.
Efter världskriget bröts den anglosaxiska
hegemonien av Italien, som i F. Altimani, U.
Frigerio, D. Pavesi och E. Rivolta haft
representanter av världsklass. Från början av
1930-talet har England i stort sett lyckats återvinna
och hävda sin ledande ställning genom A. H.
G. Pope, T. Green och H. Whitlock. Sedan
samma tid höra även Schweiz och Lettland till
Europas ledande nationer. Mest kände
schweizare är den i Tyskland bosatte A. T. Schwab.
Lettland, där gång är en av de mest
publikdragande idrotterna, har i J. Dalinsj och A.
Bubenko haft ypperliga gångare. Under senare
hälften av 1930-talet har Norden i svensken J.
Mikaelsson och norrmannen E. Bruun haft
representanter av världsrekordklass. S. L.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
