Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gång - Tävlingsregler, av redaktör Gösta Wijkman - Teknik, av Torsten Tegnér och Gösta Wijkman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GÅNG
Bild 5. Schematisk bild av vanlig gång och tävlingsgång. Vid vanlig gång sänkes och höjes
kroppstyngden för varje steg. Störst är sänkningen vid uttaget långt steg (a), mindre vid kort steg (c),
högst är den vid förbipendlingen (b). Vid tävlingsgång hålles kroppstyngdpunkten hela tiden
genom höftarbetet på samma höjd över marken (d och e). Det pendlande benets höft föres
därvid nedåt.
Ofta röjer en gångares stil redan vid
en flyktig blick bristande markkontakt.
Sålunda ger en guppande gång i regel
anledning att misstänka, att
markkontakten brytes. Detsamma gäller den s. k.
skidstilen, med framåtlutad överkropp
och krokiga knän. Likaledes bruka
tävlande, som vid frampendlingen av benet
lyfta knät högt, i regel ha svårt att hinna
ned med den främre fotens häl, innan den
bakre foten lämnar marken.
Betydligt svårare än att konstatera, att
markkontakten brytes, är att fastställa
om gången även i andra hänseenden är
korrekt. Härtill fordras ett tränat öga
och stor erfarenhet.
Att märka är, att även den mest
fulländade stilgångare till slut måste bryta
kontakten med marken, om hastigheten
drives upp. Detta inträffar ofta vid ryck,
vid förbigång och i spurter. G.W-n.
TEKNIK.
Vid vanlig gång befinner sig kroppens
tyngdpunkt vid skilda faser av steget på
olika höjd över marken. Den befinner
sig lägst, då fötterna äro längst från
varandra, d. v. s. då steget är fullt uttaget.
Den ligger högst i det ögonblick, då det
ena benet pendlar förbi det andra (bild
5 b). Kroppstyngdpunkten förflyttas vid
vanlig gång alltså vågformigt.
Vid tävlingsgång gäller det att i
möjligaste mån eliminera dessa
tyngdpunktsförskjutningar och därigenom nå bästa
»ekonomi».
Hur man får en flytande gång.
Det gäller alltså att med tjänliga
medel höja kroppstyngdpunkten i det
moment, då den befinner sig lägst, alltså när
steget är uttaget, och att sänka den vid
förbipendlingen. Detta sker på följande
sätt.
Fotisättning och avdriv.
Fotisättningen göres med sträckt ben
och med främre foten pekande framåt—
uppåt, vad gångarna kalla »markerad»
fotisättning.
Avdrivet göres kraftigt och med i
knäleden sträckt ben. Ju högre man kan
komma upp på den bakre fotens främre
del, desto högre kommer även kroppens
tyngdpunkt (bild 7, Whitlock).
Vid gång i backar måste kravet på sträckta
knän vid fotisättning och avdriv i viss mån
uppges. I uppförsbackar isättes alltid det
främre benet med något böjt knä, medan det
i nedförslut är det bakre benet, som måste
böjas.
Höftarbetet och pendlingen.
Det pendlande benets tyngdpunkt
sänkes närmare marken, därigenom att
höften föres nedåt (bild 5 e och 6).
Höfterna arbeta alltså som excenterskivor:
den vänstra går (medan vänster ben föres
fram) nedåt—framåt—uppåt, medan samtidigt
den högra (också i förhållande till kroppens
tyngdpunkt) går uppåt—bakåt—nedåt.
Det framåtpendlande benet framföres
med foten så nära marken som möjligt.
Denna regel gäller givetvis mera vid gång
på längre sträckor än vid kortdistanstävlingar,
där man som i de flesta andra idrotter kan
951
958
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
