Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Harjakt, av överste Bertil Burén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HARJ AKT
Bild 2. Harjakt med nät och hundar under första hälften av 1700-talet. — Efter en etsning av
J. E. Ridinger.
dorna med ljusgrå bottenull, huvudet mer
stötande i brunt med svarta öronspetsar,
kroppens hela undersida samt benens insidor vita.
Svansen är helt vit och bäres så gott som
undantagslöst i krum uppåt. Om vintern är
denna hare antingen rent vit, eller också är
överdelen blågrå, varvid oftast bruna fläckar
finnas på nosen, över ögonen, på öronens
framsida och på tassarna. Öronspetsarna äro alltid
svarta. Då olikheten i vinterfärg icke synes
bero på ärftligt fixerade egenskaper utan på
klimatets direkta inverkan, är den helt snövita
färgen vanligare, ju längre norrut man
kommer. Kroppslängden är omkring 58—60 cm,
svansen 5—7 cm, öronen 11—12 cm och
bakfoten omkring 16 cm.
Den nordiska haren finnes över hela norra
Europa med en och annan mera lokal olikhet
Bild 3. Skogshare. — Foto E. Holmén.
1101
i typ. Till denna art torde man kunna räkna den
skotska haren, som är något mindre,
den irländska, som dock blir rödbrun på
vintern, och alpharen. Även den
grönländska haren, som bibehåller sin vita
färg året runt, är troligen av samma art. Den
ryska haren, som ofta införts i Sverige
för att »friska upp rasen», utmärker sig genom
sin yviga hårbeklädnad.
Den nordiska haren har under de senaste
årtiondena betydligt avtagit i antal i södra och
mellersta Sverige, samtidigt som fältharen ökat.
Detta anses i jägarkretsar bero på att
fältharen är stridbarare och starkare, varför
fält-harhanarna slagit ut sina konkurrenter i
kampen om honorna.
I Skandinavien påträffas skogsharen nästan i
Bfilken terräng som helst, mest i skog och
skogs-bryn men även ute på åkrar, ljunghedar och
uppe på fjällheden. Spårstämpeln är
karakteristisk: långa, snett utåtriktade märken efter
bakfötterna, stående framför framfötternas mer
runda spår.
Den nordiska haren lever i allmänhet endast
av växtämnen, främst klöver, grönråg, bark
och löv av sälg och asp samt ljung och
blåbärsris.
Parningstiden inträffar redan i februari, och
honan går dräktig c:a 50 dagar. I regel sättas
tre kullar årligen med 2—5 ungar. Dessa födas
seende och helt hårbeklädda samt kunna efter
några dagar själva börja söka sin föda.
Jaktsätt.
Den nordiska haren jagas mest under
->-stö var jakt. I trakter, där den förekom-
1104
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
