Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Harjakt, av överste Bertil Burén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HARJ AKT
mer talrikt, skjutes den stundom även
under -^klappjakt. Vid klappjakten på
skogshare jagar man i regel i Sverige
även annat vilt, t. ex. fälthare, fasan eller
skogsfågel, räv och rådjur.
Harjakt utan hund, s. k. gångskytte,
företages från det snö fallit till fram i
januari. Det tillgår så, att man, sedan
spår anträffats, slår en vid ring och
övertygar sig om att haren finnes inom
denna. Därefter tar man an det färskaste
spåret, som leder till avhoppet, ringar
ånyo i allt mindre kretsar, tills man får
syn på haren, och skjuter honom på
sätet eller i uppsprånget.
Ett annat givande slag av gångskytte på
spårsnö är jakt med pipa. En blid och
lugn dag låter man, sedan haren
inringats, en medhjälpare stöta upp denne.
Då han märker, att haren är på benen,
följer han spåret, då och då blåsande i
en pipa eller i bösspipan, under det att
skytten söker sig lämpligt håll. Kunna
dessa jägare sin sak, hamnar haren snart
i ryggsäcken.
Vid gångskytte fordras grundlig
kännedom om harens vanor, terrängens
beskaffenhet samt driven spårningskonst
och, i snårig mark, vana vid kastskott.
Gångskytte lyckas bäst, då nysnö fallit
på förnatten och upphört, innan haren
satt sig för dagen.
Harens »nattraj» har i allmänhet ungefär
samma typ natt efter natt, dock till stor
utsträckning beroende på vädret. Vid starkare
regn rör han sig obetydligt eller icke alls. Vid
ymniga snöfall kan han sitta stilla två, tre eller
t. o. m. fyra nätter i följd.
När skogsharen börjar sin nattliga promenad,
går han oftast direkt till en betesplats, ett
vi-debevuxet kärr, en grönråg eller dylikt. Sedan
första hungern är tillfredsställd, byter han
betesplats och går då ofta i regelbundna bukter,
då och då smakande på buskarna, ofta i samma
spår några gånger under natten. I regel sitter
han stilla en eller annan timme, går sedan mot
morgonen åter ut på en
provianteringspromenad till en ny plats för att, när han är mätt, gå
tillbaka till ungefär samma trakt, där han suttit
föregående eller näst föregående dag. Efter
åtskilliga lyckor och avhopp går han slutligen
rakt ut ett stycke, vänder tillbaka i samma
spår och kastar sig till sist med ett långt hopp
rakt åt sidan mot någon tät buske, sten eller
trädstam i lä för vinden och slår sig till ro.
Den svenska haren är ganska lättskjuten.
Man bör ej använda grova hagel, ty han
stupar på vanligt hagelhåll bäst för hagel n:r 2
eller 3. Vikten på en skjuten nordisk hare,
opassad, håller sig i regel mellan 3,5 och 4,0 kg.
Honan är ofta något längre i kroppen och
tyngre än hanen.
Jakt på fälthare.
Den tyska haren eller fältharen
(Lepus europaeus) är sedan några årtionden
det talrikaste villebrådet i stora delar av södra
och mellersta Sverige. Den är gulbrun med
svarta och grå stickelhår på bakryggen, vit
buk, svansen vit med ett brett, svart band på
översidan. En springande fälthare skiljer sig
genast från en skogshare genom sin långa svans
(8—10 cm utan hår), som i regel bäres
hängande. Vintertid bibehåller fältharen sin färg;
möjligen blir den något gråare på
bakryggens sidor.
Kroppslängden växlar från 57 till 77 cm utom
svansen; öronen äro något längre än
skogsharens och bakfoten sällan över 14—14,5 cm.
Den verkar massivare än den nordiska haren
och kan i mellersta Sverige nå en kroppsvikt
av 5,5 kg men håller sig i regel till omkring
4,0 kg.
De första fälthararna inkommo till Sverige på
1850-talet — till ön Ven. Därifrån togo de sig så
småningom över isen till Skåne, men först
sedan några av de större godsen på 1880- och
90-talen börjat införa tyska harar från
Danmark, tog spridningen fart i södra Sverige.
Redan 1905 skötos omkring 5 000 st. i Skåne, och
1914 var siffran 26 000. Numera har fältharen
en stor plats i skottlistorna från alla håll söder
om Dalarna.
Den tyska haren föredrar slätter och hag-
Bild 4. Harens rörelseformer och (därunder) spårstämplar: i legan, sittande och skuttande samt
i flykt.
1105
1101 1105
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
