Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hastighetsflygning, av kapten Karl Lorichs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HASTIG HETSFLYGNING
stora sådana. Några av nutidens
anordningar för att nedbringa
landningshastigheten och minska start- och
landnings-sträckans längd, såsom hjälpvingar,
klaffar och hjulbromsar (-^Flygplan, sp. 32),
funnos då ännu ej. Det i dec. 1924 av
F. Bonnet, Frankrike, satta
världsrekordet (448 km/tim.) skulle bli det sista
med landflygplan på drygt 14 år.
I tävlingen om Schneider Cup drevs
sjöflygplanens hastighet upp.
Huvudsakligen tack vare den 1913
uppsatta -^Schneider Cup ökades
sjöflygplanens hastigheter. År 1923 lågo dessa
ännu i hastighet 100 km/tim. efter
landflygplanen, men redan 1927 var
världsrekordet moget att falla genom
italienaren M. de Bernardi. Denne passerade
följande år även 500 km-strecket. Varje
tävling om Schneider Cup resulterade i
nytt världsrekord, och striden stod
huvudsakligen mellan Italien och
England. Det blev en engelsman förunnat
att 1931, då England för alltid erövrade
pokalen, först uppnå 600 km i timmen,
d. v. s. 1 svensk mil per minut.
Landflygplanen fingo i slutet av 1930-talet åter
övertaget.
Det dröjde däremot 8 år, innan 1924
års rekord för landflygplan överträffades
(av amerikanen J. Doolittle), men senare
har det förbättrats ungefär vartannat
år, mest tack vare införandet av
anordningar för nedpressande av
landningshastigheten. Rekordet för sjöflygplan har
efter Schneidertävlingens slut endast två
gånger förbättrats, båda gångerna av
italienaren F. Agello, vilken 1934 som förste
man passerade 700 km-strecket.
Då luftmotståndet blir mindre hos ett
landflygplan än hos ett sjöflygplan tack
vare möjligheterna att göra
hjullandningsstället indragbart och på grund av
att problemet fartbegränsning vid
landning, åtminstone med nu förekommande
hastigheter, synes löst, torde i framtiden
de största flyghastigheterna komma att
uppnås med landflygplan. Mars 1939
övergick också världsrekordet till
landflygplanen genom tysken Hans Dieterle,
som med ett Heinkeljaktplan lyckades
Rild 2. Från en amerikansk hastighetsflygning.
Två av U. S. A:s bästa, E. Ortman (i planet med
de mörka vingarna) och R. Turner, runda en
»pylon». — Efter Populär Aviation.
slå Agellos mer än fyra år gamla rekord.
En knapp månad senare slogs rekordet
åter av en annan tysk, Fritz Wendel, i
ett Messerschmittplan.
Tävlingar i hastighetsflygning ha i Europa
förlorat i popularitet.
Under flygningens första år voro de vid
varje »flygvecka» eller »flygdag»
förekommande hastighetstävlingarna ytterst
populära. De gingo oftast över en för
publiken hela tiden synlig, endast några
km lång triangel- eller fyrkantbana,
som flögs ett bestämt antal varv med
gemensam start.
I England t. ex. förekommo sådana tävlingar
före och närmast efter världskriget 1914—1918.
Sedan två kända flygare under en av dessa
tävlingar kolliderat i luften vid rundningen av
en av hörnpunkterna och dödats, ha dock inga
större sådana tävlingar förekommit i England.
Då England var ett av de tongivande länderna
i fråga om flygsport, minskades intresset för
racertävlingar av detta slag även i andra
länder.
Av större hastighetstävlingar i Europa
märkas, förutom de redan nämnda om
Gordon Bennettpriset och Schneider Cup,
främst den engelska ->King’s Cup Air
1127
1130
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
