Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Höjdhopp med anlopp - Tävlingsregler, av Sven Lindhagen - Teknik, av major Nils Hellsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÖJDHOPP MED ANLOPP
Den hoppare, som når högsta höjden, är
segrare. Skulle två eller flera nå samma höjd, är
den segrare, som klarat den slutliga höjden i
tidigaste hoppomgång. Äro två eller flera dock
lika, är den segrare, som rivit minst antal
gånger i hela tävlingen. Äro två eller flera
ändock lika, vinner den, som gjort minsta
antalet hopp i hela tävlingen.
Skulle ställningen dock vara lika, tillgripes
omhopp. De omhoppsberättigade göra nu ett
fjärde hopp på den höjd, som de tidigare ej
klarat. Klaras höjden nu, höjes ribban med
2 cm i taget, klaras den ej, sänkes ribban till
närmast föregående höjd. Klaras denna, höjes
åter, rives ribban, sänkes till närmast
föregående höjd i tävlingen. Skulle denna klaras,
höjes åter till föregående höjd, o. s. v., tills
endast en tävlande återstår. Endast ett hopp
på varje höjd är tillåtet under omhopp. S. L.
TEKNIK.
Att teoretiskt framställa tekniken i
höjdhopp torde vara svårare än i någon
annan gren i fri idrott. Bland de många
stilar, som finnas, kan man nog särskilja
vissa karakteristiska typer, men ofta
till-lämpar höjdhopparen en blandning av
olika stilar. Höjdhoppet är med andra
ord en mycket individuellt betonad gren,
som nära nog inbjuder till avvikelser
från vedertagna stilar.
Vill man försöka en indelning av de olika
stilarna, kan man givetvis använda olika
indelningsgrunder, t. ex. anloppet: om det tages
rakt framifrån eller från sidan; nedhoppet: om
det sker på båda fötterna eller på endera, och
i senare fallet om nedhoppsfoten är densamma
som upphoppsfoten eller ej.
En indelningsgrund, som mer än de
föregående tar sikte på det väsentliga i
höjdhoppet, är det plan, i vilket bålen
hålles vid passerandet av ribban. Efter
denna grund kan man indela
höjdhoppsstilarna i två grupper: den ena, där bålen,
när den passerar ribban, befinner sig i
vertikalplanet (d. v. s. rätt upp och ner),
den andra, där den vid detta tillfälle mer
eller mindre befinner sig i
horisontalplanet, d. v. s. vågrätt.
Till den första gruppen hör det g y
m-nastiska höjdhoppet såsom det
utföres i svensk gymnastik med anlopp
rakt framifrån och nedhopp på båda
fötterna, vidare snedhoppet, där
an-loppet tages med mycket liten vinkel mot
ribban, varvid nedhoppet sker på
motsatt fot mot upphoppet. Båda dessa
stilar äro emellertid synnerligen
oekonomiska, då bålen lyftes högre än
behövligt. Den behöver nämligen ej lyftas
högre, än att tyngdpunktsplanet kommer
i höjd med ribban, varpå bålen på olika
sätt kan föras över denna. När därför
bröstet och huvudet såsom i dessa stilar
lyftas högt över detta plan, innebär detta
ett onödigt slöseri med kraft.
Till den andra gruppen höra de
moderna tävlingsstilarna: saxstilen,
kaliforniska stilen och d y k s t
i-1 e n. Gemensamt för dem alla är, som
ovan nämnts, att kroppen, då den
passerar ribban, befinner sig i
horisontalplanet. I saxstilen, den äldsta av de tre
moderna tävlingsstilarna, drages bålen,
sedan den fällts bakåt (i hoppriktningen),
bakifrån och framåt över ribban, i
kaliforniska stilen rullas den över, sedan
kroppen kommit mitt över och parallellt
med ribban, och i dykstilen tippas bålen
över ribban genom en »dykning» med
huvudet före. Med alla tre stilarna har
man nått höjder på över 2 m.
Uppkomsten av de olika stilarna kan
karakteriseras som en strävan att med varje ny stil
söka få kroppens tyngdpunkt så nära ribban
som möjligt vid passerandet av denna. Vid det
gymnastiska hoppet befinner sig kroppens
tyngdpunkt flera decimeter över ribban, då
denna passeras av hopparen, vid dykstilen är
den i vissa fall belägen t. o. m. under ribban.
Saxstilen.
Stilen har fått sitt namn av benens
saxliknande rörelse över ribban.
Anloppet.
Med anloppet avser man få upp så stor
snabbhet, att den på bästa möjliga sätt
kan utnyttjas i lyftet uppåt. Samtidigt
skall anloppet föra kroppen över ribban.
Det får därför varken vara för snabbt
eller för långt. Vanligen torde 10—16 m
vara tillräckligt. De sista stegen skola
tagas i en bestämd rytm, varvid man
särskilt måste vara noga med att det sista
steget blir tillräckligt långt. Är
anloppet för snabbt eller det sista steget
för kort, kommer kroppen för hastigt
189
192
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
