Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Idrott, av fil. kand. Åke Svahn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDROTT
Ordets härledning och upptagande i svenska
språket.
Idrott är ett gammalt nordiskt ord; i
fornsvenskan återfinner man formen iprät i
betydelsen yrke, hantverk, och i forndanskan idræt,
verksamhet, sysselsättning. Formen idrott
kommer emellertid närmast av det fornisländska
iprött (sannolikt av id, verksamhet, och prått,
kraft). Denna form av ordet liksom dess
betydelse av kroppslig och andlig färdighet
upptogs i svenska språket på 1600-talet, då
intresset för fornnordisk (fornisländsk) kultur och
litteratur blomstrade. Det brukas, så vitt man
vet, i litteraturen första gången av Georg
Stiernhielm 1651. I betydelsen kroppslig
färdighet torde det emellertid först ha använts av
Götiska förbundets författare; hos E. G. Geijer
finner man det om bragd och bedrift. I
gymnastikkretsar under 1800-talets förra hälft var
ordet i betydelsen kroppsövning ej ovanligt;
L. G. Branting reagerade t. ex. på sin tid mot
att man kallade det idrott, när man satt och
rökte pipa i en båt (»Delar av L. G. Brantings
efterlämnade handskrifter», bd 2).
Balck ivrade för ordet idrott.
Från 1600-talet till 1880-talet betecknade ordet
idrott upplärd och utvecklad färdighet, såväl
andlig som (senare) även kroppslig. Då
Viktor Balck 1881 startade Tidning för Idrott,
som var ett organ huvudsakligen för jakt, fiske,
hästsport, segling och gymnastik, var han
mycket tveksam om vad han skulle kalla den nya
publikationen. »Dittills hade alla
kroppsövningar, som icke hänförde sig till gymnastik,
hetat sport», skriver han — med någon
överdrift — i sina »Minnen». (Det engelska sport
införlivades med svenska språket trol. på
1860-talet.) Det främmande ordet tilltalade
emellertid ej Balck, som i stället valde det
fornnordiska idrott. Ordet slog igenom tack vare
Balcks propaganda redan på 1880-talet som en
sammanfattande benämning på kroppsövningar
(som ej hörde till gymnastiken) ej blott i
Sverige utan även i Norge (idræt, senare idrett)
och i Danmark (idræt).
Ordet idrott börjar vika för sport.
Sedan 1920-talet har idrott alltmer trängts
tillbaka av ordet sport. Som exempel må
nämnas att det i »Svenska Idrottskalendern» av
1894 finns endast idrotts föreningar eller
idrotts sällskap, medan i
Riksidrottsförbundets förteckning 1941 över anslutna
föreningar sport klubbar förekomma i stort
antal. Man talar numera inte så mycket om
att i d r o 11 a — så vida man inte menar att
syssla med fri idrott — utan säger s p o r t a.
Orsaken till att sport även i det officiella
idrottsliga språkbruket börjar ersätta det
inhemska idrott torde vara dels sportens för vart
år tilltagande internationalisering, dels att
ordet sport är kortare och i kombinationer
lätt-hanterligare. Sannolikt kommer med tiden
ordet idrott att helt ersättas av sport utom
möjligen i uttrycket fri idrott.
Förmenta betydelseskillnader mellan idrott och
sport.
Tidigare har man dragit upp en
betydelsegräns mellan idrott och sport. Man har sålunda
— och med visst berättigande — hävdat, att
idrott betecknar sådana kroppsövningar, där
utövarens kraft och skicklighet ensamma äro
avgörande och redskap antingen saknas (löpning,
simning) eller äro mer eller mindre
standardiserade (kast, skidlöpning, skridskoåkning),
medan sport betecknar övningar, där de använda
redskapens kvalitet åtminstone till en väsentlig
del är utslagsgivande (motorsport, flygsport,
segelsport, hästsport o. s. v.). Denna
begreppsbestämning återfinnes t. ex. i Nordisk
Familjeboks 2:a uppl. (art. Sport av E. Bergvall).
Vidare har det ansetts, delvis med stöd av
ordens ursprung, att idrott (sammanhängande
med fornisländskans preyta, öva, tävla) lägger
större vikt vid själva tävlingsmomentet än sport,
som ursprungligen mer hade betydelsen
förströelse. Det engelska ordet sport härstammar
sålunda närmast från fornfranskans desport,
förströelse, och hade ända in i mitten på
1800-talet en snävare betydelse än nu. Sportsman’s
Dictionary (1778) upptar som sport den engelska
lantadelns nöjen, främst riding (ridning),
hun-ting (rävjakt till häst), racing (kapplöpningar)
och hawking (falkjakt), under det att mycket
av det vi nu beteckna som sport då
rubricerades som games, pastimes eller fancies. När
ordet sport infördes i svenskan, häftade ännu
något av den gamla, mera inskränkta
betydelsen — förströelse — vid ordet. I Tidning för
Idrott 1892 finner man t. ex. följande efter en
engelsk källa anförda definition av ordet sport:
»Sport är förströelse rätt och slätt, men olika
förströelser roa olika sinnen. Om det roar en
man att jaga tama rådjur, så är det sport för
honom; roar det rådjuret också, så är det sport
för båda.» Se vidare art. Sport.
Man har slutligen velat göra gällande, att
idrott användes om övningar, som utföras för
sin egen skull eller av ideella skäl och utan
tanke på ekonomisk vinning, medan ordet sport
brukas om professionellt betonade grenar (t. ex.
galoppsport, travsport o. s. v.).
De anförda betydelseskillnaderna mellan
idrott och sport torde emellertid numera
knappast gå att upprätthålla. Studerar man
användningen av de båda orden under 1930-talet,
finner man, att det oftast ej är tekniska utan rent
fonetiska och stilistiska skäl, som avgöra, när
det ena eller andra ordet skall användas. Man
talar visserligen om t. ex. bil- och hästsport
men även om gång-, sim- och bandysport.
Idrottens ställning till
gym-nastiken.
Medan leken till art och uppgift kan
sägas utgöra en ursprungsform och en för-
213
214
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
