- Project Runeberg -  Nordisk familjeboks sportlexikon / 4. Hockey-Lahtinen /
355-356

(1938-1946) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Island

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ISLAND

tid även ha i minnet, att det ej endast
var livets krav, som tillfredsställdes, då
man målmedvetet sökte utbilda sig till en
god krigare. Genom övningar, som
främjade styrka, vighet och skicklighet i att
hantera svärd och båge, förberedde man
sig även för livet efter döden. Ty också
livet i Valhall krävde en krigare av rang.
Endast den tappre kunde bli salig, d. v. s.
bli upptagen i gudarnas kämpaskara.

Det vore säkerligen att göra sig skyldig till
en romantisering av vikingatiden, om man
förutsatte, att en dylik livssyn genomsyrat den
stora massans tänkesätt. Men en dylik etisk
inställning kan ha bidragit till idrottsutövandet.

De »krigiska» idrotterna.

De idrotter, som hade ett direkt
samband med ynglingens fostran till krigare,
voro fäktning, bågskjutning och
spjutkastning.

Att man omsorgsfullt tränade
fäktning — med angreppsvapnet ej endast
i höger hand — är höjt över varje tvivel,
men de isländska källorna lämna inga
närmare upplysningar om reglerna för
sköldens och svärdets bruk. Endast kärva
och kortfattade meddelanden om
våldsamma hugg, som splittrat sköldar och
kluvit motståndaren i två delar, omtalas
med uppenbar förtjusning.

De svärd man använde voro huvudsakligen
av två typer. Dels det välkända stora, tunga,
bredklingade och tveeggade »vikingasvärdet»,
dels och kanske framför allt det eneggade
sax-svärdet. Om dessa båda typer gäller att de
voro såväl hugg- som stickvapen.

Enbart huggvapen var däremot yxan, som
också brukades vid »fäktning». Yxan är f. ö.
det vikingavapen, som kontinentala
krönikörer dröja vid med alldeles särskild fasa.

Man har en rätt ingående kännedom
om bågskjutning, som ju idkats i
Norden sedan stenåldern och
uppenbarligen på Island varit en högt skattad sport.

Bågen var av samma typ som vår tids
tävlingsbåge. Armborstet började användas först
på 1100-talet. Man sköt på samma sätt som
nu, endast med den skillnaden, att man
normalt höll bågen i höger hand och spände den
med den vänstra. Detta framgår bl. a. av det
förhållandet, att vänsterhänt i fornisländskan
heter orvhendr, vilket eg. betyder pilhänt.

Den mest berömda scenen, där en isländsk
båge förekommer, är väl skildringen av
Gunnars död i Nials saga. En av hans motståndare
lyckas hugga sönder bågsträngen, och Gun-

nar ber sin hustru om två lockar av hennes
hår: »’Och tvinna dem, du och min mor, till
en bågsträng åt mig’. ’Betyder det något för
dig’, säger hon. ’Det gäller mitt liv’, svarade
han, ’ty de övervinna mig aldrig så länge jag
har bågen’». Men Hallgerd vägrar, och
Gunnar på Lidarände faller.

Spjutkastning har man övat både
för att förvärva träffsäkerhet och för att
få längd på kastet. Man tränade båda
armarna, och det förekom t. o. m., att man
kastade med två spjut på en gång.
Dessutom övade man upp sin färdighet i att
fånga ett spjut i luften, vända det och
kasta det tillbaka igen, en färdighet, som
ofta omnämnes i stridsskildringarna.

Spjutskaften förfärdigades i regel av ask.
Det är upplysande, att spjutet i den gamla
diktningen kunde kallas askr. Man använde flera
olika spjuttyper, och de isländska källorna
upplysa om att man vid målkastning, åtminstone
vid några tillfällen, använt ett spjut utan spets.

I detta sammanhang bör
stenkastningen omtalas. Övningar i att kasta
sten, med eller utan slunga, hörde till
den unge mannens uppfostran.

Ett par islänningar, som voro kända för
skicklighet i stenkastning, voro Gisle Sursson och
Sturla Sighvatsson.

Av sagornas skildringar att döma ha
även längd- och höjdhopp haft stor
betydelse under strid. Goda hoppare
omtalas på flera ställen. Gunnar på
Lidarände t. ex. skall stridsklädd ha kunnat
hoppa högre än sin egen längd.

I Nialssagan förekommer också
Skarphedins berömda hopp över Markarfljot på
12 alnar (ung. 5,5 m). Ett avsevärt längre
hopp på 15 alnar (ung. 7 m) omtalas
i en annan källa, men måttuppgiften
föreligger i ett ohistoriskt sammanhang och
är därför osäker.

Simning — en av de populäraste grenarna.

I det gamla kvädet om Rig, som
räknas till Eddasångerna, omtalas simningen
som en förnämlig idrott, och senare i
källorna flödar materialet rikt.

»Island-Norge» i simning för 1000 år sedan.

När t. ex. islänningen Kjartan Olavsson en
gång var i Trondheim, år 999 enligt
Laxdoela-sagan, gingo han och några islänningar ned till
Nidälven för att se norrmännen simma. Den
isländska källskriften skildrar därefter
händelsen på följande sätt: »Då föreslog Kjartan

355

361 355

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Feb 26 21:30:37 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sportlex/4/0218.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free