Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Italien, av Nedo Nadi, Raniero Niccolai och professor emeritus Martin P:n Nilsson - Modern sport
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ITALIEN
skiljer sig på intet sätt från den, som
tillämpas av de ledande engelska
yrkesklubbarna.
Fotboll — den stora publiksporten.
Ingen annan sport samlar i Italien så
stora åskådarmassor som fotboll. Detta
gäller givetvis i första hand matcherna i
det nationella seriesystemets högsta
division, som omfattar 16 lag.
De ledande klubbarna äro AS ->-Ambrosiana
och AC ^-Milano i Milano, AC Genova 1893
i Genua, ->Juventus och AC -^-Torino i Turin,
Bologna AGC, A. Fiorentina d. C. i Florens
och CS Lazio i Rom, under det att den
norditalienska klubben US ->-Pro Vercelli, som
tidigare haft ett av landets bästa lag, numera
gått tillbaka.
Rugbyfotboll, som tidigare spelats i
Italien, infördes på nytt i slutet av
1920-talet men har ej vunnit större utbredning.
Basketboll, tennis och golf.
Basketboll, som infördes i Italien i
början av 1930-talet, har på kort tid blivit
mycket populär och har nu över 30 000
utövare. Vid EM 1937 blev Italien tvåa
efter ett knappt nederlag mot Litauen.
Tennis började spelas redan i slutet
av 1800-talet. De viktigaste
turneringarna äro de i Bordighera och San Remo
på Rivieran samt den i Trieste.
Italien har sedan 1922 deltagit i Davis
Cup-turneringen och vann 1928 och 30 Europazonens
final, främst genom H. L. de Morpurgo och G.
Stefani, vilka båda stått på W. Myers’
världs-ranglista. Bland övriga spelare märkas främst
G. Palmieri, T. del Bono, V. Canepele, G.
Cu-celli och F. Romanoni.
Golf, som infördes redan i slutet av
1800-talet, har på 1930-talet fått många
utövare. De bästa banorna ügga vid de
italienska alpsjöarna, i Stresa och
Gar-done samt i Florens och Rom.
Ypperliga landsvägscyklister.
De första cykeltävlingarna anordnades
redan på 1880-talet, ett cykelförbund
bildades 1885 och i början av 1890-talet hade
cykelsporten sitt stora genombrott.
Intresset har redan från början
koncentrerat sig på de professionella cyklisternas
stora landsvägslopp, av vilka Milano—
San Remo på våren, -^-Lombardiet runt
på hösten samt det långa etapploppet
-^-Italien runt äro de förnämsta. Dessa
tävlingar följas på landsbygden med ett
enormt intresse, och stjärncyklisterna äro
landets mest populära idrottsmän,
fotbollsspelarna ej undantagna.
De italienska landsvägscyklisterna höra till
världens bästa. Bland de professionella
cyklisterna, som spelat en framträdande roll både
vid VM (4 segrar 1927—38) och i Frankrike
runt, märkas främst »il campionissimo» C.
Girardengo, Frankrike runt-specialisten O.
Bottecchia, A. Binda, L. Guerra och G. Bartali.
Framgångsrika som amatörer voro: L. Ferrario,
M. Mara, P. Bertolazzi, A. Pavesi, G. Martano, I.
Manzini och A. Leoni. Sammanlagt har Italien
1921—38 vunnit 7 VM för amatörer samt en
individuell guldmedalj vid OS och en i lag.
Jämfört med de stora landsvägsloppen
spelar bancykelsporten en underordnad
roll. I velodromen Vigorelli i Milano har
Italien emellertid en av världens
snabbaste cykelbanor.
Där ha flera världsrekord satts, bl. a. ett
numera slaget timrekord utan pace av
italienaren G. Olmo. Bland bancyklisterna märkas
vidare sprinterna F. Verri, A. Martinetti och
B. Pola, vilka vunnit amatörernas VM, samt C.
Moretti, som var en av sin tids bästa
professionella sprinters. I F. Severgnini har Italien sedan
1938 en stayer av världsklass. Vid OS har
Italien 1920—32 vunnit förföljelseloppet 4 000 m.
Den huvudsakligen i U. S. A. tävlande F.
Gior-getti är en av världens framgångsrikaste
sex-dagarscy klister.
Fäktningen, Italiens förnämsta olympiska idrott.
Italien har aldrig lämnat sin ledande
ställning inom fäktningen, om också
landet sedan slutet av 1600-talet fått dela
denna med Frankrike (-^-Fäktning, sp.
529). Rivaliteten mellan de båda
ländernas skolor bröt emellertid på allvar
ut först i slutet av 1800-talet i form av
individuella matcher mellan fäktare,
tillhörande de olika skolorna, vilka matcher
tilldrogo sig enormt intresse.
I slutet av 1800-talet uppfanns i Italien
den moderna lätta sabeln. Den italienska
sabelskolan har sedan varit tongivande.
Bland berömda fäktare från tiden omkring
sekelskiftet märkes främst Pini, vars matcher
med Louis Merignac och E. Kirchhoffer väckte
uppseende över hela världen, vidare Greco,
Guasti, Masielli, Conte m. fi.
Vid OS 1920 möttes de franska och italienska
skolorna för första gången med fulltaliga lag
på alla tre vapnen. Italien visade sin
överlägsenhet genom att i de sex tävlingarna segra i
378 382
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
