- Project Runeberg -  Nordisk familjeboks sportlexikon / 4. Hockey-Lahtinen /
413-414

(1938-1946) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jakt, av överste Bertil Burén och professor emeritus Martin P:n Nilsson - Jaktens historia - Medeltidens jakt - Jakt i nyare tid

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

JAKTGEVÄR OCH J AKT A M M U NITIO N

Bild 6. Ett av 1600- och 1700-talens mest omtyckta »jaktnöjen» var Fuchsprellen, »rävkastning».
Fuchsprellen på slottsgården i Dresden. T. h. det redan ihjälplågade bytet. — Efter ett
kopparstick ur G. Tzschimmer, »Durchlauchtigste Zusammenkunfft» (1680).

feodal väsendets tid anspråk på jakten i
sina länder. Lågadeln hade oftast rätt till
jakt på »das niedere Wild» och rovdjur.

För bönderna voro de furstliga jakterna en
svår plåga. De fingo ej jaga och icke ens driva
bort »det ädla viltet» från sina åkrar. I
England, där redan Alfred den store (849—901) var
en berömd jägare, lät Vilhelm Erövraren (1027
—87) fördriva invånarna från stora områden
och där plantera skog på åkrarna. Rikard
Lejonhjärta (1157—99) lät riva ned alla
stängsel, som omgåvo fälten, och i Frankrike
bestraffades den, som skrämde högvilt, på det
grymmaste sätt. I Tyskland tvangs allmogen
på sina håll t. o. m. att hälsa det ädla viltet,
som förstörde dess åkrar, genom att ta av sig
hatten. Mycket betungande var också
skyldigheten att göra tjänst som drevfolk.

Jakten blev under medeltiden en konst.

Under riddarväsendets blomstringstid
mot slutet av medeltiden utvecklades
jakten till en konst, och en rik
jaktlitteratur uppstod. I Frankrike tillkom på
1200-talet ett verk om hjortjakt, »La
chasse dou Serf», som tillskrives Ludvig
den helige, och i Tyskland skrev kejsar
Fredrik II av Hohenstaufen (1194—1250)
ett verk om falkjakt, »De arte venandi
cum avibus» (tryckt 1596). En annan
berömd furstlig jägare, som skrivit om
»jaktkonsten», är kejsar Maximilian I
(1459—1519), som själv kallade sig det

»Heliga romerska rikets ärkejägmästare»
och som bl. a. vann berömmelse som
gemsj ägare.

övervakandet av de vidsträckta jaktmarkerna
och anordnandet av de furstliga jakterna
krävde en talrik personal av yrkes jägare av olika
slag, som med tiden utvecklade sig till ett skrå
med lång utbildningstid. Noggranna regler
infördes för det fällda villebrådets behandling,
och ett särskilt jägarspråk utvecklades.

Jakt i nyare tid.
1600- och 1700-talen — en jaktens förfallperiod.

Jakten blev i början av nyare tid i
allt högre grad en förevändning för att
utveckla all den prakt, som är
utmärkande för denna period. Samtidigt
infördes ett j åkteeremoniel, som i fråga om
stränghet endast överträffades av den
spanska hovetiketten. Den största lyxen
utvecklades vid franska hovet, särskilt
under Ludvig XIV (1638—1715), vilkens
hovhållning även i fråga om jakt blev
mönstret för de flesta andra europeiska
hov.

Ludvig XIV lät bl. a. 1671 i Chantilly
anordna en nattlig parforcejakt, vid vilken hela
skogen var upplyst med lyktor och facklor och
till vilken konungen liksom till andra jakter
for i en av hjortspann dragen jaktvagn (pl. 1).

Parforcej akterna utvecklades under
denna tid till paradj akter utan sportsligt

414 434

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Feb 26 21:30:37 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sportlex/4/0251.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free