Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jaktammunition →Jaktgevär och jaktammunition - Jaktboll - Jaktfalk →Falkjakt - Jaktgevär och jaktammunition, av kapten Gunnar Bark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JAKTGEVÄR OCH J AKT A M M U NITIO N
Jaktammunition Jaktgevär och
jaktammunition.
Jaktboll är ett gemensamt namn på
bollekar, i vilka det gäller att genom kast
från man till man i ett lag snabbare än
ett annat lag förpassa en boll på en viss
väg åter till utgångspunkten.
Två huvudformer finnas: jaktboll på led
och jaktboll i ring.
Jaktboll i ring och på led. x = ena lagets
män, x1 = förste man, o = andra lagets män,
o1 = förste man.
Beroende på hur kastet skall utföras kan
man använda stor boll (hand- eller fotboll)
eller liten boll (t. ex. pärkboll). Vartdera laget
har en boll.
Den, som tappar bollen, skall själv hämta
den och får ej kasta, förrän han återkommit
till sin plats.
Leken är lämplig att använda i
idrottsgymnastiken och kan varieras genom olika
bestämmelser för hur bollen skall fångas, t. ex. med
vänster hand (liten boll), och kastas, t. ex.
stötkast (stor boll). K. S-r.
Jaktfalk ->Falkjakt.
JAKTGEVÄR OCH
JAKTAMMUNITION.
Av kapten Gunnar Bark.
Jaktgevär (eng. sporting gun, fr. fusil à
chasse, ty. Jagdgewehr) är den
gemensamma beteckningen på vid jakt använda
eldhandvapen.
De moderna jaktgevären äro
bakladdningsgevär. De äro avsedda dels för
kula, kulgevär, vanligen kallade
studsare, dels för hagel, hagelgevär, eller
utgöra en kombination av dessa
båda typer.
Kulgevären, som ha räfflat lopp, äro dels
enkelpipiga, enkelstudsare,
repeter-eller automatgevär, dels försedda med
två pipor bredvid eller över varandra, d u
b-belstudsare. Av hagelgevären, som äro
slätborrade, är det dubbelpipiga,
dubbelbössan, den utan jämförelse vanligaste
typen, under det att repeter- och
automatgevärs-konstruktioner för hagel, som skjuta mer än
två skott, i Sverige äro förbjudna vid jakt.
Hagelgevär kunrø omändras till kulgevär
genom insättande av en härför konstruerad
kulpipa i loppet. Stor användning ha de vapen
fått, som äro försedda med olika pipor för kula
och hagel. De vanligaste gevären av denna
typ äro dels det tvåpipiga tyska s. k.
bockgeväret (ty. Bockbüchsflinte, eng. over and
under), där den finkalibriga kulpipan till
ernående av bättre balans är placerad under den
grovkalibriga hagelpipan, dels och framför allt
den trepipiga drillingen, som i flertalet
fall göres som en vanlig dubbelbössa för hagel
med en kulpipa under hagelpiporna. Stundom
tillverkas även drillingen med endast
hagel-pipor. Även fyrpipiga gevär, vierlingar,
förekomma. De ha 2 hagel- och 2 kulpipor, de
förra bredvid, de senare över varandra.
Jaktgevärets historia.
De första eldhandvapnen voro
uteslutande avsedda för krigsbruk, och först
sedan de blivit försedda med »lås»,
började de under 1500-talet mer och mer
vinna terräng som jaktvapen. Vid det
äldsta, luntlåset (bild la), fördes en
brinnande lunta genom en enkel
mekanism mot det med krut fyllda fänghålet.
Detta avlöstes snart av hjullåset
(bild lb) och senare av s n a p p- och
flintlåset (bild 1 c och d).
Hjullåset, som förekom från 1500- till in på
1700-talet och som huvudsakligen användes
för jaktvapen, består av ett hjul, som kan
spännas och spärras i spänt läge. Hjulets
periferi bildar botten i fängpannan, som, sedan
hjulet spänts, fylles med krut. En hane med
ett fastklämt stycke svavelkis tryckes ned, så
att svavelkisen pressas mot hjulet. Vid
skottlossningen löser en avtryckare den spärr, som
håller hjulet spänt, detta börjar att rotera,
varvid friktionen mot svavelkisen alstrar gnistor,
som antända fängkrutet.
Vid såväl snapplåset (1500- och 1600-talen)
som flintlåset (1630- till början av 1800-talet)
åstadkommes den tändande gnistan genom att
ett vid hanen fastskruvat stycke flinta eller
svavelkis slår mot ett eldstål. Skillnaden
mellan låsen ligger i olika spärranordningar för
hanen.
Först med uppfinningen av slaglåset
och knallhatten i början av 1800-talet
lyckades man emellertid få en snabb och
säker tändning av skottet, varigenom
förutsättningarna för ett framgångsrikt
flyktskytte skapades.
Det 1799 uppfunna knallkvicksilvret tänds
för en tämligen lindrig stöt och bringar en i
närheten befintlig krutsats till explosion. Ur-
430 434
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
