- Project Runeberg -  Nordisk familjeboks sportlexikon / 4. Hockey-Lahtinen /
443-444

(1938-1946) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jaktgevär och jaktammunition, av kapten Gunnar Bark - Jakthoppning - Jakthorn →Jägarhorn - Jakthundar, av friherre Carl Leuhusen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

J AKTHOPPNING

städ. Den är fullt gastät och mycket känslig, om
tändstiftet träffar centralt och ej excentriskt.

De röksvaga kruten äro varandra så olika,
att enhetliga normer för laddningsvikten ej
kunna uppställas. Man måste därför hålla sig
till de på krutkarduserna angivna
laddningsvikterna och framför allt undvika
överladdningar.

Förladdningen.

Förladdningen, som skall förhindra, att
krutgaserna komma in bland haglen under
passagen genom pipan, har stor betydelse för
träffresultatet. Goda förladdningar tillverkas av
omkring 10 mm tjock nöthårsfilt.
Krutgasernas och haglens åverkan på den mjukare
förladdningen förhindras genom över och
under denna placerade tunna pappförladdningar
(bild 10).

Litt.: Artiklar i »Weidwerk der Welt» (1938),
G. Bark, »Jakt och jaktammunition» i »Jakten
i Sverige» (1937).

Jakthoppning (ty. Jagdspringen)
användes tidigare som beteckning för en
viss form av prishoppning, vid vilken
tiden (med fel omräknade i tid) eller
antalet under en viss maximitid felfritt
övervunna hinder var avgörande.
Beteckningen jakthoppning slopades i
Svenska Ridsportens Centralförbunds 1938
fastställda tävlingsreglemente.
->Rid-sport. C. C.

Jakthorn -^-Jägarhorn.

JAKTHUNDAR.

Av friherre Carl Leuhusen.

Hunden (Canis familiaris) har sedan
övergången mellan äldre och yngre
stenåldern använts för jakt, och mycket talar
för att hundens första tämjande just står
i samband med hans användning för jakt.

Tamhundens ursprung är ej fullt utrett.
Man vet endast, att den har flera stamformer
och att dessa äro att söka inom släktena vargar
och schakalen Då de flesta hundrasernas
härkomst ej är säkert känd och deras historia och
släktskapsförhållanden äro osäkra och då de
tillika med få undantag äro korsningsprodukter,
blir en zoologisk gruppering av hundraserna
mer eller mindre godtycklig. I allmänhet skiljer
man mellan sju huvudgrupper: nordhundar,
spetsar, doggar, herdehundar, jakthundar,
vallhundar och vinthundar. Det är därvid att
märka, att gruppen jakthundar ej omfattar alla
raser, som användas vid jakt.

Efter hundens sätt att arbeta vid jakt kan
man göra följande uppdelning: 1) hundar, som

driva under skall med hjälp av sitt skarpa
luktsinne, t. ex. stövare; 2) hundar, som lösa eller
i koppel under tystnad följa spåret och
antingen gripa det sårade vilda eller ställa det,
tills jägaren hunnit fram, t. ex. gråhund;
3) hundar, som jaga med hjälp av syn och
snabbhet, t. ex. vinthund; 4) grythundar,
t. ex. tax; 5) fågelhundar, som antingen »skälla
fågel», t. ex. Norrbottens skällande fågelhund,
eller stå för tryckande fågel, t. ex. pointer, eller
slutligen endast ha till uppgift att apportera
skjuten fågel, t. ex. retriever.

Historik.

Ursprungligen använde man vid jakt
hundar, som antingen tröttade ut och
an-grepo det vilda eller endast ställde
detsamma. Redan hos antikens folk använde
man emellertid hunden även för att spåra
och driva villebrådet.

Egypterna höllo redan under Gamla riket
flera olika hundraser, av vilka en del
användes för att driva villebrådet. Även hos
assyrier, babylonier och perser spelade hunden en
stor roll (jfr art. Jakt, pl. 1.), och bl. a.
användes vinthundar för att hetsa villebråd, ett
bruk, som fortfarande består över så gott som
hela Orienten. I Grekland användes hundar
såväl för att spåra och driva som för att direkt
angripa villebrådet.

Under medeltiden utvecklades hundväsendet.

Från början av medeltiden kan man
konstatera en fortgående specialisering.

I de gamla tyska lagarna omnämnas sålunda
flera olika hundraser, den drivande hunden
(Seuces doctus), spårhunden (Spurihunt) och
hundar för vissa arter av villebråd. Vid
vildsvinsjakt användes t. ex. två olika slags
hundar, dels sådana, som spårade upp vildsvinet
(.Canis aprinus), dels sådana, som angrepo det
(Canis suillus).

Sedan jakten på högvilt från Karl den
store (747—814) blivit furstarnas
privilegium, utvecklade sig hundväsendet allt
mera.

Klostren och bönderna tvingades att hålla
stormännen med hundar, och under
parforce-och hetsjakternas glanstid höllos vid hoven
släpp på hundratals hundar.

Mest berömda av den tidens hundraser voro
de fyra franska s. k. kungliga raserna (races
royales). Dessa voro de s. k. grå hundarna
(chiens gris de S:t Louis), som enligt
traditionen införskrivits från Orienten av Ludvig den
helige, S:t Hubertushundarna, uppkallade efter
S:t Hubertusstiftet i Ardennerna, en genom
korsning av S:t Hubertushund och en italiensk
hund uppkommen vit ras (chiens blancs) och

443

444

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Feb 26 21:30:37 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sportlex/4/0268.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free