Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jaktridning, av översten, friherre Claes Cederström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
J AKT RÅDET
dränkt med något ämne, som avsätter
önskad vittring. Saknas hundar, rider man
snitzeljakt efter ett med
pappersremsor (snitzlar) markerat spår. Vidare
förekommer jaktridning utan hundar även
som »chasse à vue», då en ryttare, som
markerar villebrådet, rider inom synhåll
ett stycke framför fältet, eller en »master»
i spetsen för ryttarna anger väg och
hinder. Stundom avslutas dessa ritter med
upplopp.
Jaktritter i Sverige.
Under det att parforcej akten i
England fortfarande är den så gott som enda
förekommande formen av jaktridning,
har man på kontinenten och i Norden av
olika skäl med få undantag övergått till
jaktridning på konstgjort spår.
År 1869 reds den första snitzeljakten i
Sverige på Ljungby hed av officerare vid
de skånska kavalleriregementena, och
följande år anordnades en dylik jakt vid
Stockholm. Under senare delen av
1870-talet upphörde emellertid intresset och
väcktes på nytt, först sedan Stockholms
Fältrittklubb bildats 1886 och Skånska
Fältrittklubben 1887. Till en början red
man utan hundar, men sedan Bror
Cederström från ridskolan i Hannover för
Skånska Fältrittklubbens räkning
införskaffat en liten meute släphundar,
infördes 1889 även jakt efter hundar.
Exemplet följdes snart av Stockholms
Fältrittklubb.
Under den tid på 1870- och början av
1880-talen, då offentliga jakter ej redos, förekommo
emellertid i Skåne privata jakter. Sålunda höll
greve Raoul Hamilton på Ovesholm en meute
engelska rävhundar, med vilka han och hans
gäster jagade. På Skanörs ljung och vid
Barsebäck hetsades med vinthundar.
Under 1890-talet existerade några år
i Skåne en »Huntingklubb», som jagade
hare med engelska harriers, och ungefär
vid samma tid anordnade Skånska
Fältrittklubben och Strömsholms ridskola
parforcej akter på hjort och räv, men på
grund av svårigheter att finna lämplig
terräng för sådana övergick man senare
helt till släp jakt.
Under den följande tiden bildades på
flera platser i Sverige fältrittklubbar,
och numera ridas jakter med eller utan
hundar såväl sommar- som vintertid på
många håll i landet.
Vid Strömsholms ridskola började
fält-ridning bedrivas 1886, men först när Bror
Cederström blev stallmästare och sedan
hundar anskaffats, kom jaktridningen i
gång. Numera äro jakterna till häst ett
av de viktigaste utbildningsmedlen för
hästar och ryttare vid ridskolan.
Hur släp- och snitzeljakter ridas.
Den traditionella dräkten vid släp- och
snitzeljakt är liksom vid parforcejakt röd
röck, hög hatt eller svart jaktmössa, vita
byxor och stövlar med krage. Även röck
av annan färg användes stimdom.
Vid släpj akter släppas hundarna på
spåret och erhålla liksom vid
parforcejakt ett visst försprång. Mastern, som
leder jakten, bestämmer ryttarnas
(»fältets») avstånd till hundarna, så att dessa
ej störas. Han biträdes av några ryttare,
»pikörer», som rida i jämnhöjd med
honom och ånge den front, över vilken
fältet lämpligen kan spridas. Vid ->halali,
där släpet slutar, utfodras hundarna
med kött, och kvistar utdelas till
deltagarna.
Vid snitzeljakt rider en ryttare som
»räv» med en rävsvans eller en rosett
fästad vid axeln och markerar spåret
genom att kasta ut pappersremsor. Halali
blåses, när »räven» infångats genom att
någon av ryttarna upphunnit honom och
fråntagit honom rävsvansen eller rosetten.
Vid all jaktridning är det av vikt, att
ryttarna i fältet uppmärksamt följa
mastern och att de om möjligt bibehålla den
plats de från början valt samt undvika
att störa övriga deltagare.
Jaktridning fostrar goda terrängryttare.
Visserligen äro släp- och snitzeljakter
ett surrogat för parforcej akter och sakna
den spänning, som jakten efter levande
vilt medför, men de kunna dock vara
lika prövande och fylla i hög grad sitt
ändamål: att fostra djärva och skickliga
terrängryttare. Hinder, som förr ansågos
omöjliga att övervinna, t. ex. vanliga
463
464
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
